Det var en märklig känsla, hur hela ens identitet plötsligt förvandlades efter att ha passerat den där landgången i Frihamnen. Hur jag med ens blev någon annan, tvingades lära mej ett helt nytt språk. Plötsligt hade jag fått ett annat namn också, för från och med nu var jag ”Kalle” med alla, det givna tilltalsnamnet för en mässuppassare. Men även dom mest vardagliga saker bytte namn. Köket blev ”byssan”, golvet ”durken”, väggarna ”skotten”.
Istället för att duscha eller tvätta sej så ”vaskade” man sej, och om det bara gällde ansikte och händer hette det ”Liverpoolvaskning”. På morgonen blev man ”purrad” istället för väckt, men inte med ord som -Upp å hoppa! utan med ett - Kalle, de e taaajm! Och detta på skånska, göteborgska, gotländska, norska eller danska, beroende på vem som avlöst ”hundvakten” kl 04. När man la sej på kvällen hette det att man ”törnade in”. Men det hade jag faktiskt hört i nån Evert Taubelåt; ”...törna in i våta kläder i en sur å usel skans...”.
På tal om våta kläder ja; byta hette ”tjingsa”, jeans hette ”dungarees” å såna där bekväma fotbeklädnader med lufthål och korksula kallades ”pisstofflor”. Maskinchefen kallades ”förstemasken” eller bara ”tjifen”. Andrekocken - ”säckend”, telegrafisten ”gnisten”, stewarden ”hökar´n” och hans underordnade ”hökarhalva”.
Det var hökar´n som stod i kiosken, eller ”slabbkistan” som den kallades och sålde diverse prylar. Den var bara öppen en kväll i veckan och dom som gick sina pass då fick be nån annan att handla. Lättmatrosen ”Falköga” från Lomma skickade alltid med mej sina beställningar, han litade inte på nån av dom andra och jag kände mej lite smickrad. Öl, starksprit, cigaretter, kortlekar, godis, tvål och kalsonger fanns att köpa. En limpa Lucky Strike fick man för sju spänn.
När man hade bunkrat upp med det man behövde satte man sej i dagrummet med däck- och maskinkillarna och lirade skitgubbe eller fyrmanswhist, där motormannen Eken och jag utgjorde ett oslagbart par tillsammans. Vi hade radion på hela tiden och när vi dundrade knogarna i bordet blandades våra skratt och svordomar med Everly Brothers ”Bird dog”, Connie Francis ”Stupid Cupid”, Ricky Nelsons ”Poor little fool” och Buddy Hollys ”Early in the morning”.
Men det hände också att nån av oss blev lite nostalgisk och gråtmild och började berätta om sitt tidigare liv iland. Som förstekocken till exempel. Han snackade alltid om sin lilla dotter han svikit, då när det begav sej. Och det verkade som den där skuldkänslan smittade av sej på oss andra på nåt sätt, för till sist kunde man själv börja tänka på vissa saker man helst bara ville glömma. Dumheter man ställt till med därhemma, ...satt och drömde sej bort med kortleken i näven och ...och..., - Öh Kalle! fö´fan, väjk öpp! De e la du som har diiilen!