Solen gassade från en klarblå molnfri himmel. Med tanke på de nyss inköpta rosorna flyttade jag över till skuggan vid Breviks stationshus för att där invänta Lidingöbanan, om 14 minuter. En skämtsam herre med käpp frågade om blommorna var till honom. Jag skrattade och sa ”Inte den här gången”.
Så kom tåget och fort går Lidingöbanan numera. Ett par vagnar med skyltar för resande med rollator/barnvagn hade jag missat och då tiden var knapp gällde det att hoppa på vilken vagn som helst. Alltså följde jag gentlemannen som bara viftade med sin käpp så öppnades vagnsdörrarna. Jag hade ingen käpp att vifta med men körde in min rollator halvvägs där den fastnade .”Nej!”, utbrast jag förskräckt.
Men mannen med käppen viftade igen med käppen och så kom hela jag och rollatorn med på blå tåget. TUSEN TACK till den uppmärksamme gentlemannen som använde sin promenadkäpp som en trolleristav. Jag blev så perplex att jag inte kom mig för att tacka en gång. Rosenbuketten som jag hade köpt var visserligen tänkt till min sonhustru att överlämnas på söndagen men du hade kunnat få den så kan hon få en ny bukett när vi ses.
Den som följer med nyheterna i Lidingö Nyheter märker förstås att det inte är första gången som någon fastnar i vagnsdörrarna. Hur många barnvagnar har inte fastnat under årens lopp?! Och hur många småbarn har inte åkt iväg och lämnat en panikslagen mor kvar på perrongen. (Det kan tilläggas att mig veterligt har aldrig något barn kommit till skada. Det finns ju uppmärksamma medresenärer!)
Inte lätt, tågföraren kör efter sitt schema och allt går i ett. Inte kan man begära att en tågförare ska vara beredd på att en äldre kvinna plötsligt skulle hoppa fram ur skuggorna vid stationshuset och på bråkdelen av en sekund kunna fatta ett avgörande beslut om vilken vagn som vore mest lönt att satsa på; för att inte bli akterseglad.
Men damen ifråga, dvs jag själv, var bara så lättad över att ha kommit med tåget, och vid närmare granskning av rollatorn fanns ingen märkbar skada; rollatorn ska ju tåla 165 kg. Så det fanns goda marginaler.
Men längre tillbaka då seklet var ungt, eller lite senare kanske, på 50-talet, minns jag en äldre kvinna, som skulle stiga på de rödbruna ASEA-vagnarna som Lidingöbanan körde med då. Hon hann nätt och jämt få in sin väska/kasse så satte tåget igång och körde från Parkvägen mot nästa station, som var Centralvägen.
Säg den kvinna som frivilligt släpper ifrån sig sin väska! Hon hade fattat tag i de ’dragspelsdesignade’ läderlapparna som ramade in vagnsdörrarna på den tiden och där höll hon sig krampaktigt kvar, utanför tåget, ända till Centralvägen. En sträcka på 300-400m. När jag första gången fick höra historien av min mor, så trodde jag inte det var sant. Än idag frågar jag mig: Hur var det möjligt? Hur kunde detta ske? Men precis som i sagan slutade allt väl.
Rollatorn är ny och jag håller på att vänja mig som bäst. Det går sakta men säkert, fast ibland måste man för att komma framåt gå baklänges. Det gäller att ta ett steg i taget och tänka sig för. Vissa framsteg kan noteras. I veckan som gick åkte jag till Affären SAKTA på Fleminggatan 67 och köpte en framväska . Den har sina fördelar. Jag har två tygkassar som jag bara belastar med några lättare varor som jag sedan lägger i framväskan. Framväskan rymmer 10 liter*.
*För tydlighetens skull bestod mina senaste inköp på Coop av: 1 kg kaffe, 1 fp kaffefilter, l liten påse Smått och gott potatis, 1 påse mozarella, 1 sallad, 1 fp kvisttomater, och 1 kg ost. Allt detta rymdes i tygkassarna i 10 l framväskan.
Den 1 juni hade jag tid hos digitala lotsen på fm. Efter den sessionen blir det skönt att få komma hem, resonerade jag och busshållplatsen är alldeles utanför stadshuset. Men den här dan hade jag inte rollatorn med. Och det skulle straffa sig. Vid entrén fick jag slagsida då min datorväska inte följde med i svängarna, så jag tappade balansen och slog i huvudet i betongplattorna. Vänliga människor hjälpte mig upp. Jag fick kontakt med DSK men hon avrådde mig från att utsätta mig för mer ansträngning genom att åka till TVC och istället gå till Capio som är i samma hus. Så blev det. Man frapperas återigen som patient av vilken effektiv apparat svensk sjukvård ändå kan erbjuda; man blir så väl bemött och omhändertagen. Det är mycket man har att vara tacksam för. Vid 12-tiden kom ambulansen och hämtade mig fvb till DS. Hemma igen 2030 på kvällen. Skallen håller ett tag till, likaså min iPhone, den har nämligen utrustats med ett nytt batteri.
Och så gäller det förstås för mig att inte hitta på egna genvägar och tänka ’går det så går det’ och ge mig av utan rollatorn. Då blir det bakläxa vill jag lova.