Årets första klipp är klart! Gräsmattans alltså. Det tog tre timmar och eftersom jag hade min ”Ajfån” i fickan fick jag också veta att jag gått 4,8 kilometer. Av dem var nog minst en kilometer baklänges, vilket kräver följande förklaring:
Eftersom jorden på vår tomt är ganska lerrik så bildas lätt mossa på gräsmattan. I kombination med den rikliga regnmängden under mars månad har mossan tagit över så mycket att det känts som att gå på en tjock och mjuk heltäckningsmatta. Förvisso behagligt att gå på men den elektriska gräsklipparen av märket Bosh håller inte med. Eftersom dess rotorblad tvingas klippa inte bara gräset utan även en stor mängd av den underliggande mossan får den (liksom jag) jobba lite extra.
På vissa ställen händer det att jag tvingas ta ett par steg tillbaka med den och gå över samma ställe en gång till. Men jag har kommit på ett knep som är ganska effektivt. Jag kallar det för ”luftangrepp”. Denna krigiska term går i trädgårdssammanhang till på följande sätt: Eftersom gräsklipparen har fyra hjul så tippar jag den upp på bakhjulen och låter den sedan falla fritt över gräset framför sig.
Detta göra att den av sin egen tyngd pressar ner rotorbladen extra djupt i den mjuka mossan och får med sig lite mer av den i behållaren. Detta lustiga sätt att klippa, eller rättare sagt att låta maskinen ”tugga” sig fram, tror jag mig vara ganska ensam om att utöva. Åtminstone i grannskapet som låter sina robotklippare göra jobbet,... som tyvärr kommit att skrämma iväg de så mycket gulligare igelkottarna.
Varje gång jag klipper gräsmattan väcks tankar och minnen ur det förflutna till liv. Som när jag i föräldrahemmet på Lidingö använde en riktigt gammal manuell gräsklippare med trähandtag, som förre husägaren doktor Weisner lämnat efter sig. Eftersom tomten bestod av flera grusgångar så upptog de små gräsbeklädda ”öarna” inte alltför stor yta.
Jag minns när jag tillsammans med mina föräldrar gick runt på tomten guidad av doktor W att mamma sa att det nästan kändes som att vandra runt i en liten park. Varpå doktorn stannade upp och smått indignerad svarade: - Det äär en park! På en av de små gräsplättarna under ett körsbärsträd stod en liten gravsten med inskriptioner. Doktorn förklarade att det var hans båda hundar som låg där. Varav den ena hade blivit överkörd av tåget strax utanför tomten. – Så vad ni än gör, sa han barskt; skaffa inte hund här! Jag minns att både mamma och pappa vid detta tillfälle vände sina blickar bort mot grinden där mina båda småsyskon, 4 och 6 år ystert sprang omkring på upptäcktsfärd.
Ett annat minne som dyker upp är från mitt allra sista jobb innan pensionen 2007. Det var ett kulturarbete i en gammal kvarn som hette Kronetorps Mölla strax utanför Malmö. Miljön var lantligt idyllisk, med hönshus och fårhage utanför. Förutom mitt inomhusarbete med att digitalisera kommunens bildarkiv ingick även en del utomhussysslor. Bland annat att slå gräs med lie och att laga trasiga fårstängsel. Eftersom jag från mitt cowboyår i USA hade erfarenhet av liknande sysslor föll lotten på mig. Kanske det som avgjorde var att att jag med mina 64 år var äldst i sammanhanget och lite kaxigt glänste med att jag visste att skaftet på en lie hette orv. Det ordet hade ingen av de yngre hört tidigare.
På tal om ålder ja. När jag nu som 80-åring klippt färdigt därute och står och lindar upp den tjugofem meter långa elsladden som ett lasso, funderar jag på vad min nästa ”uppfinning” kommer bli. Kanske hur man bäst monterar en gräsklippare till en rollator?