Kanske tycker du att de fyra år att bygga Lilla Lidingöbron är en lång tid? Då ska du veta att Gamla Lidingöbron tog sju och ett halvt år att bygga. Bygget omgärdades av en rad problem, strejker, första världskriget, materialbrist och annat.
Gamla Lidingöbron byggdes under åren 1917-1925. Bron användes inledningsvis för såväl biltrafik som för person- och godstågtrafik. Bron byggdes om och förstärktes år 1952 och i samband med det gjordes en tillbyggnad för gång- och cykelbana. När den nya Lidingöbron öppnades år 1971 flyttades biltrafiken dit. Godstågstrafiken upphörde år 1978 och därefter har endast persontåg trafikerat Gamla Lidingöbron.
Gamla Lidingöbron är inte den första bron mellan Lidingö och fastlandet. Man brukar ange att två broar föregick den. Sålunda är Lilla Lidingöbron som nu håller på att byggas, den sjätte Lidingöbron. Vi kommer att berätta om de andra broarna i en kommande artikel. Den bro som fanns i början av 1900-talet var en flottbro, men man insåg snart att en ny, mer modern stål- eller betongbro på fundament ner till berggrunden på havsbotten var helt nödvändig för att klara den allt intensivare trafiken.
Det framfördes också önskemål om att kunna köra spårbunden godstrafik över till Stockholm från industrier på Lidingö och spårvagnstrafik för personbefordran.
Omkring 1913 inleddes förarbetet med en ny modern bro som kom att bli en mycket segsliten diskussion mellan olika aktörer med olika viljor vilket gjorde att projektet drog ut på tiden. Bland annat var det livliga diskussioner om ägarförhållandet vid en ny bro och vilken typ av bro man skulle satsa på.
Ett konsortium med bland annat Skånska Cementgjuteriet hade lagt det lägsta anbudet och fick uppdraget. Man påbörjade bygget 1917 men 1921 avvecklade Lidingöbrostyrelsen kontraktet på grund av tekniska och organisatoriska problem som uppstått. Under ett helt år låg arbetet också nere på grund av en strejk. Det fortsatta arbetet överläts till det nybildade Svenska Brobyggnadsaktiebolaget som slutförde arbetet. Byggtiden kom att uppgå till totalt 7 1/2 år.
Den 20 maj 1925 invigdes stålbron under högtidliga former av kronprins Gustaf (VI) Adolf, prinsessan Ingeborg och chefen för Vattenfall, Vilhelm Hansen. Författaren Ivar Lo-Johansson, som i sin ungdom arbetade på Lidingö Tidning, skrev en högstämd dikt till brons ära, publicerad den 6 juni 1925, som inleds med raderna; ”I ingenjörens tankar du låg som en dröm, först en mulen grå, så blev du en dagdröm i ritstiftets spår när i tuschstreck vi sågo dig stå”. Stålbron fick namnet ”Gamla Lidingöbron” 1964 när den nya Lidingöbron började projekteras.
Gamla Lidingöbron är en fackverkskonstruktion av hopnitade stålplåtar med en längd av 750 meter och bredd på drygt 9 m. Bron har ett brospann vid Ropstenssidan på 140 m med 5,3 m fri segelhöjd. En öppningsbar 20 m lång sektion av bron, en så kallad broklaff, medgav passage för både bogserbåtar och mindre mastade fartyg. Klaffen fick samma typ av mekanik som Danviksbron som stod färdig 1922 och är ett bra exempel på avancerad ingenjörskonst med mekanik och växlar på tidigt 1900-tal innan hydrauliken på allvar gjorde sitt intåg även för större arbetsuppgifter.
Bron hade ett körfält för person- och lastbilar i vardera riktningen, kombinerat med dubbla järnvägsspår i körbanorna för spårvagnslinje 21 till södra Lidingö och spårvagnslinje 20 till norra Lidingö, och godståg till södra Lidingö.
En broavgift utgick fram till 1946 med olika belopp för bilar, gående, cyklister, boskap och grisar. Även tågresenärerna fick betala broavgift. Den 1 januari 1947 togs broavgifterna bort. De båda spårvagnslinjerna 20 och 21 fortsatte på Stockholmssidan ner via Sturegatan till Humlegårdsgatan nära Stureplan. 1967 när tunnelbanan drogs fram till Ropsten fick linje 20 och 21 Ropsten som slutstation. 1971 när nya Lidingöbron var klar revs den norra Lidingöbanan och ersattes med bussar. Den södra banan som hade ett betydligt större antal resenärer behölls.
När Lidingö stad efter tio år, 1935, gjorde en sammanställning av trafiken över bron fann man att följande mängd hade passerat: 11 miljoner gångtrafikanter, 17,4 miljoner spårvägstrafikanter, 1,6 miljoner omnibusstrafikanter, 400 000 motorcyklar och lättare bilar, 900 000 personbilar, 3,7 miljoner tyngre bilar och 5 600 godsvagnar.
Omkring 1950 hade trafiken ökat så mycket att gamla Lidingöbron blev en rejäl flaskhals där både spårvagnstrafik, lastbilar och personbilar skulle samsas på två körbanor. Man började därför skissa på en ny bro, men det skulle dröja ända fram till 1963 innan man fattat ett beslut om att komplettera gamla bron med en ny bro avsedd enbart för person- och lastbilstrafik.
1983–1986 genomfördes ett större renoveringsarbete. De två separata gång- och cykelbanorna som byggdes på vid sidan av den ursprungliga brobredden, som tillkom 1952, inkluderades nu i den ordinarie brons bredd med en gemensam gång- och cykelbana för trafik i båda riktningar vilket blev möjligt genom att ett av järnvägsspåren togs bort. Vidare byttes hela överdelen på bron ut, det som kallas det sekundära bärverket, och försågs med nytt stål längs hela brolängden.
I samband med ombyggnaden togs gamla vägkörbanan inklusive asfalten för fordonstrafiken bort. Även vissa delar av det primära bärverket byttes ut. Den tunga godstågstrafiken från margarinfabriken vid Gåshaga hade då avslutats. Alla dessa åtgärder sammantaget innebar en avsevärd minskning av brons egenvikt och genomsnittliga trafikbelastning, vilket reducerade risken för utmattningsbrott till i det närmaste obefintlig enligt de beräkningar man gjorde vid den tiden. Vidare sandblästrades hela bron, rostskyddades och målades om. Bropelarna, de så kallade mellanstöden, undersöktes och renoverades.
Inledningsvis ägdes Gamla Lidingöbron av Lidingö stad (som från början var en köping) och Stockholm båda gemensamt, men genom avtal mellan Lidingö stad och Stockholm stad i april 1985 övertog Lidingö stad äganderätten till hela bron. Även finansiering, drift och underhåll ingår i ägandet.
År 2009 ingick Lidingö stad ett avtal med Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting, där staden åtog sig att rusta upp Gamla Lidingöbron i samband med beslut om Lidingöbanans upprustning. Under 2012 började Lidingö stad att reparera Gamla Lidingöbron, men omfattande analysarbete visade att kostnaderna för att rusta upp bron skulle bli dyrare än beräknat. Enligt stadens kalkyler och inspektioner av brons skick, var det mest ekonomiskt fördelaktigt och säkrare att bygga en helt ny bro.
I dag är bron förbehållen fotgängare, cyklister och Lidingöbanan. Den öppningsbara klaffen på Ropstenssidan som på senare år endast utnyttjats för fritidssegelbåtar är numera plomberad då risk finns att den kan fastna i öppet läge.
Hösten 2012 tog kommunfullmäktige i Lidingö stad beslutet att ersätta Gamla Lidingöbron med en helt ny bro. År 2021-22 ska den nya bron, Lilla Lidingöbron, stå färdig.
Källor: Wikipedia, Lidingö stads hemsida, järnvägshistoria.se, Stockholmskällan