Första gången jag hörde ordet ”Godis” visste jag inte vad det betydde.
Moster Märta och morbror Harald var bjudna på söndagsmiddag med sina båda döttrar. ”Varsågod!” sa moster och räckte över en liten vit papperspåse. Då jag bara såg frågande ut förklarade hon ”Det är godis. Men det är kanske bäst att mamma tar hand om påsen till efter middagen.” Och så blev det. ”Vet hon inte vad godis är,” undrade en av kusinerna. Jag förstod att jag hade missat något väsentligt.
Någon reklam om godis, i den mån reklam förekom på 40-talet, hade inte nått fram till mig ännu mindre något smaskigt godis att bita i. Mor hade vinnlagt sig om att hålla mig borta från allt vad gotter heter. Jag hade ju karies som barn.
Första gången jag och min bror skulle fotograferas på Pan fotostudio på Kungsgatan hade jag fått noggranna instruktioner på väg mot tåget till stan hur jag skulle bete mig framför kameran. ”Du ska le lite, inte mycket, och med stängd mun,” sa mor och visade mig. Och jag förstod vad som gällde; nämligen att inte visa tänderna. Jo jag och min bror fastnade på plåten.
Det första tandläkarbesöket hos tandläkaren i Skärsätra skola blev en plåga. Tandsköterskan fick ringa efter mor som fick komma och hålla mig i handen när jag grät. Alltsedan dess, när jag tänker tillbaka på den gången, så tenderar tandläkarborren att anta proportion stor som en gatuborr. Det var min upplevelse ur barnperspektivet. Men mina nya mjölktänder blev så småningom riktigt fina, till stor lättnad både för mig och min mor. Och att magister Hydén ett par gånger kallade mig Kajsa Varg, det har jag tagit med jämnmod. Som barn hör man ju på tonen hur en anmärkning är avsedd att uppfattas.
Allt var inte bättre förr och det är då för väl att utvecklingen har gått framåt även inom tandvården. Och med dagens tandutrustning och teknik torde de allra flesta slippa uppleva sina tandläkarbesök med fasa.
Under många år har jag dock dragits med en viss tandläkarskräck. Min tidiga upplevelse hade satt sina spår och i det längsta försökte jag undvika att boka tid hos någon tandläkare. En viss brist på kommunikation gjorde inte saken bättre.
Efter ett år hos en tandläkare som bara arbetade en dag i veckan tröttnade jag och bytte. Nu går jag hos hos Dalenumtandläkarna och peppar peppar är så nöjd. Den nya el-tandborsten underlättar ju också. Snart får jag väl en kallelse till tandhygienisten och då visar det sig om jag får godkänt.
På sistone har jag dock blivit torr på läpparna och kring munnen av vanlig tandcreme och funderar på att gå över mer till el-tandborsten utifall att jag hade blivit allergisk mot tandcreme. Därför frågade jag en granne i ett sms vad hon tyckte om vanlig tandborste vs el-tandborsten.
Och fick direkt svar på min ignoranta fråga.” … Om du använder el-tandborste behöver du inte använda den ’vanliga’ också, el-tandborsten gör ett mycket bättre jobb. Och inte 17 behöver man täcka hela borsten med massor av tandcreme, det räcker utmärkt med en liten klick. Så gör jag, på rekommendation av en av de fyra tandläkarna i familjen, och jag kan inte minnas när jag hade ett hål senast. Måste vara mer än 20 år sedan”.
– Det var svar efter noter.
Jag har ju använt båda tandborstarna; el-tandborsten för finputsen. Men inte 17 har jag lagt på massor med tandcreme på borsten; inte som på bioreklamen förr när 2,5 cm tandcreme ringlade ut över tandborsten. En liten klick räcker för mig också. Och detta utan rekommendation av någon tandläkare ännu mindre fyra; jag har ju bara en käft.