Fotografiskt minne

Sista gången jag mötte honom var på Höganäs museum 1997 där han ställde ut sina nya fotografier. Då satt han i rullstol men var på gott humör. Efter att hela sitt liv ha fotograferat analogt var de nya bilderna framställda digitalt vilket han tyckte var spännande. Fotokonsten hade nu klivit ut i dagsljuset från sitt tidigare mörkrum. Han fick uppleva den ”digitala revolutionen” några år innan sin bortgång 2002. Även att tilldelas titeln professor och Hasselbladspriset. Men tyvärr inte äran att ha fått en gata uppkallad efter sig i Höganäs. Som före detta elev i hans fotoskola har han betytt oerhört mycket för min egen fotografiska yrkesroll och jag har genom åren besökt flera av hans postuma utställningar. Bland annat på Dunkers Kulturhus i Helsingborg 2014. Så när Nationalmuseum i Stockholm denna vecka öppnar sin utställning, ”Christer Strömholm - Porträtt i Paris” väcks hos mig många tankar och minnen till liv. Som följande.

– Nästan som en gud, tänkte jag först när jag såg honom uppdragen i jätteformat på kulturhusets fasad.

– Nej förresten, mer en ”guru”. För en sådan var han för oss fotoelever, då i början på 70-talet. Mytomspunnen, inte minst genom sin fotobok ”Poste restante” som idag betraktas som en klenod bland samlare. Jag minns första dagen däruppe på Klippgatan då han presenterade sej för oss. Piprökande, med kraftig, välansad mustasch och isklar blick. Han var den förste svenske man de flesta av oss sett med en guldring i örat. Det påstods att han fått den av riktiga pirater han jobbat ihop med. Som rektor för den omtalade ”Fotoskolan” hade han stor auktoritet, framför allt inför oss ”förstagluttare”, och vi har nog alla efter dessa snart 50 år sen vi lämnade hans 3-åriga skola, våra egna  ”Strömholmare”. Här är min:

Under en av våra bildredovisningar i november 1970 klev han plötsligt in, iögonfallande välklädd i kritstecksrandig kostym med väst, vit skjorta och symmetrisk dubbelknut på slipsen. Han sa att han skulle träffa utbildningsminister Ingvar Carlsson för att diskutera skolans sviktande ekonomi. Han påpekade för oss vikten av rätt klädsel vid dylika tillfällen. Sen gick han runt och svepte med örnblick över bilderna vi lagt upp på det stora bordet. Av veckans uppgifter ”sotare, tidningsbud, höstlöv och bro” var det framförallt den sista som väckte hans intresse. Jag hade lagt ner extra mycket researcharbete på denna uppgift och slutligen hamnat uppe i Kårsta, några mil utanför Stockholm där jag visste att Kjell Gredes fina film ”Hugo och Josefin” hade spelats in. I denna vackra lantidyll hade jag hittat en gammal stenbro i valvkonstruktion. Som en extra, lite surrealistisk detalj låg en upp-och nedvänd cykel i vattnet under brovalvet. Slutligen hade jag jobbat länge i mitt mörkrum på Lidingö innan jag var nöjd med fotokopian.

Han gick runt och tittade på bilderna under tystnad, bolmande på sin pipa. Alla vi elever följde honom ängsligt med blickarna, det hade nämligen ryktats, sant eller inte, att han vid ett tillfälle som detta tagit upp en bild som inte fallit honom i smaken och rivit sönder den inför alla. Tystnaden blev efterhand total och när han kom till min bild stannade han extra länge. Jag tror det hördes att jag svalde och när han tog upp den med båda händerna för närmare granskning tänkte jag, – fan, nu river han bergis sönder den. Efter att länge ha utsatt den för sitt visuella stålbad tog han slutligen pipan ur munnen med ena handen och sa med sin lätt militärskorrande stämma: – Mycket brra. Den här bron hållerr!

Sen log han lite finurligt och gick ut.  

(I efterhand har det visat sig att endast myten om den sönderrivna bilden var sann.)