Inför mitt besök på Vårdcentralen tänker jag på de tidigare kvällstidningarnas braskande ”hälsorubriker” på löpsedlarna: Fem tecken på att du..., Så får du veta om du har... Jag brukade skratta åt dem ibland, om inte någon tog upp något jag kände igen på min egen åldrande lekamen.
Som kille uppvuxen på tidigt 40-tal fick man ibland höra att man inte skulle vara ”pjoskig”. Ett uttryck som oftast användes lite nedsättande på flickor. Men eftersom jag hade turen att växa upp med två mycket kloka och förstående kvinnor, min mor och mormor som själva fött fyra, respektive sju barn, så hade jag inga problem med att komma till dem med mina ”kroppsliga” frågor. Jag minns ju också lite av deras egna”överraskningar” i samband med åldrandet.
Denna dag gällde följande: Jag hade efter några veckors velande fattat beslut att boka tid på Vårdcentralen för en undersökning av en sak som jag vet att många oroar sig för, trots att de inte ens läser tidigare nämnda tidningar. Det gäller de små hudfläckar som kallas födelsemärken, till de genom åren nytillkomna av annan sort.
Märken, prickar, fläckar av skilda slag, en del som brukar kallas för ”solfläckar”, (lantigo solaris). En nytillkommen på min ena axel hade med sitt utseende nått gränsen för där oron börjat mala inom mig: – Men tänk om? Med det lugnande svaret – försvaret: – Äh, glöm det, de finns ju hur många ofarliga varianter som helst. Å du har ju slutat sola för längesen.
Sen gjorde jag ändå misstaget att gå in på Google, skriva in ”hudförändringar på kroppen” och läsa, se på bilder, hoppades bli lugnad och övertygad. Resultatet blev både och, eftersom vissa av de ”ofarliga” både kan likna och förväxlas med de ”farliga”.
Alltså hamnade jag lite i samma situation som jag i yngre dar gjorde när jag läste om vissa åkommer i familjens läkarbok eller uppslagsverk. Ibland gick jag även till Lidingö stadsbibliotek för att försöka finna ett lugnande svar. Då hade jag uppnått den ålder då ”en bra karl reder sig själv”.
Men den tiden är gudskelov förbi. Nu lyder jag dessbättre ofta min hustrus goda råd. Så klockan åtta i morse ringde jag Vårdcentralen och försökte på bästa möjliga sätt förklara mitt ärende på ett lugnt och sansat sätt. Jag förväntade mig nog inte att det skulle mottagas fullt så allvarligt som det gjorde. Så jag blev nästan på nytt lite skärrad när jag fick en tid redan 10:45 samma dag! Bara 2 timmar 45 minuter senare! Något liknande hade jag då aldrig varit med om tidigare.
Under denna korta tid hann nya tankar ta vid. Tänk om det ändå är nåt allvarligt? Tänk om de kanske måste ta prover som skall skickas till lasarettet? Tänk om de måste skicka en remiss till lasarettet och jag måste vänta jättelänge på att få en tid där? Jag tog en promenad för att lugna ner mig. Tog fram munspelet och drog några avledande glättiga melodier.
Exakt 10:40 klev jag in på Vårdcentralen och anmälde mig, satte mig att vänta. 10 minuter senare kom en tillsynes mycket ung läkare ut och sa mitt andranamn Gustav. Eftersom det bara var två kvinnor som också satt och väntade, förstod jag att det måste vara jag så jag svarade ja och reste mig.
Då sa hon plötsligt, – Hans Gustav? och frågade vilket av de båda som var mitt tilltalsnamn. Jag sa – Hans, (men undvek att tillägga, ”som den rikskända stormen”). Situationen var inte precis upplagd för skämt. Hon presenterade sig och jag inledde med att säga att jag hade varit inne på nätet och läst och sett flera skrämmande bilder. Hon log och sa att det gör alla, ... och tror att det är cancer. Vilket det dessbättra väldigt sällan är.
Då vågade jag berätta hur jag dragit på att fatta beslutet att komma hit, men att jag igår kväll när jag badade bastu och såg det där märket i spegeln bestämde mig att – nu ringer du i morgon det första du gör! Och så gjorde jag det.
Hon tyckte det var jättebra, bad mig ta av tröjan. Jag såg att hon hade en liten metallsak i handen vars spets hon spritsade med nån form av gel. Hon tittade på märket och sa direkt. – Det är en helt ofarlig och väldigt vanlig sort, framför allt på äldre. Vi brukar kalla dem för ”snälla äldrevårtor”. Det kan till och med hända att de torkar och faller bort av sig själva. Jag blev så överraskad, lättad och glad att jag sa att jag brukar använda rätt grova frottehanddukar efter duschen vilket kanske kan vara till hjälp. – Fortsätt med det, sa hon.
När jag kom ut tog jag upp munspelet igen och spelade ”Härlig är jorden”.