Att skilja på myt och verklighet

När jag lär mig cykla på Södra Kungsvägen omkring 1945/46. Då det ännu var vänstertrafik i landet.

Mig veterligt var det första och enda gången som jag mött Lazarolkungen när far och jag var ute på promenad på Södra Kungsvägen och råkade möta denne kände Lidingöprofil. Det hände förstås både under min uppväxt och senare att någon ibland råkade nämna ’Lazarolkungen’. Men på något vis förblev han mytomspunnen, mycket tack vare sitt epitet. Klart att jag förstod redan som liten att denne Lidingöprofil inte var någon ’kung’; det var snarare ordets första tre stavelser Lazarol som var förbryllande. Det är intressant idag är att se hur minnet fungerar och glömskan likaså.

Hela detta intermezzo hade för länge sen fallit i glömska tills jag nu en julidag läser Hans Kährs kåseri i Lidingö Nyheter (Litterärt Uppvaknande). Lite i taget började jag tänka efter: Hur var det nu? Snart åttio år senare kanske det jag skriver här kan ses som en efterhandsrekonstruktion. Och vad som är myt/verklighet det får andra avgöra.

Nu, tycker jag bara det är lite egendomligt att far och jag var ute på promenad och råkade möta Lazarolkungen, Anders Lindahl. Hur ofta tog far sig tid att gå ut på promenad, han som hade så mycket att göra hemma och på jobbet.

Och var det bara en tillfällighet att det mötet över huvud taget ägde rum? Det kunde förstås vara slumpen men lite egendomligt förefaller det mig nu.

Jag tror att de två, far och Lazarolkungen hade lärt känna varandra och att de hade talats vid tidigare. En intelligent företagsam entreprenör som Anders Lindahl hade med stor sannolikhet med intresse följt det egnahemsbygge på tomten vid Södra Kungsvägen som far var engagerad i under sin levnad (han gick bort 1966, vid 60 års ålder). Det kan heller inte ha undgått denne företagsamme Lidingöentreprenör, att höra talas om sprängolyckan, då allt gick snett. Både far och mannen han jobbade med skadades vid sprängningen men båda överlevde. Far förlorade synen, men återfick den efter en kortare tids sjukhusvistelse.

När far och jag promenerade på landsvägen och han på håll fick syn på denne Lidingökändis och förklarade far för mig vem Lazarolkungen var, då sa far något mer, men lite lågmält som jag dessvärre inte uppfattade och aldrig fäst nämnvärt avseende vid, till nu. Vad sa far den gången?! Jag kan inte dra annan slutsats än att Lazarolkungen Anders Lindahl kan ha varit far behjälplig på något sätt; kanske efter sprängolyckan, den tid då far låg på sjukhuset, och mor ensam hade ansvaret för mig och min tre år yngre bror. Kanske var det goda råd i kontakt med myndigheter eller något annat. Jag fick bara intrycket att far strax innan mötet på landsvägen talade om Lazarolkungen i riktigt respektfulla ordalag. Även om jag inte uppfattade ordalydelsen, så undgick det mig inte och jag hoppas att far fick tillfälle att framföra ett rättmätigt tack för den tjänst som familjen då kan ha tagit emot.  Kanske var promenaden den dagen ett sätt att demonstrera den uppskattning som far kände. Och att jag fick följa med det var väl för att visa att flickungen som fick gå flera gånger till tomten för att hämta hem sin far efter sprängolyckan, hon hade klarat sig utan men. Ren spekulation men kanske så nära sanningen det går att komma idag.

....

En lärare på språkkursen sa i sitt inledningstal ”The first thing you should learn is to distinguish between Myth and Reality”. Jo det är så sant. Men myt och verklighet kan med tidens gång flyta ihop separeras bara för att flyta ihop återigen.