Vi tyckte inte det hände särskilt mycket på Lidingö, då i början på 60-talet, så vi förstod att vi skulle bli tvungna att själva skapa lite spänning. Men hur? Och av vad?
Det räckte liksom inte med att den multinationella jätten Unilever hade etablerat sig borta i Gåshaga med företaget Liva. Eller att man kunde få sig en pommes frites på Presto nere vid Vasavägen. Nej, det var ju fortfarande stan som drog med sitt stora utbud av biografer, fik och dansställen.
Jag, liksom flera av kompisarna bodde fortfarande kvar hemma hos föräldrarna, utan stadigt sällskap med nån tjej. Jag hade sån tur att min bostad, ett litet rum med tvättställ, låg i en separat byggnad tillsammans med garaget ute på tomten. Denna vår nya träffpunkt, var dessutom öppen dygnet runt. Eftersom alla rökte blev det ordentligt inpyrt så fönstret var nästan alltid vidöppet.
Vi spelade kort, roulette och lyssnade på skivor och smidde planer om framtiden. Jag hade precis köpt en 8mm filmkamera och det var nog den som fick nån av oss att komma på idén att vi skulle göra en film. En riktig spelfilm! Med oss själva i rollerna!
Alla av oss tände på idén och gick igång med flera förslag. Främst i vilken genre den skulle vara. Western? Komedi? Sjuk humor à la MAD?
Till slut kom vi fram till att det skulle bli en hårdkokt gangsterfilm. En av oss som hade skrivmaskin åtog sig att skriva manus med rollista och namnförslag. Vi köpte sminkprylar på Butterick´s och lånade våra farsors hattar som vi stukade om efter behag. Vi tog svartvita foton på varandra i lämpliga kläder, sminkade och med utstuderat hårda miner.
Det blev många skratt, ibland så många att vi var rädda för att projektet skulle gå helt över styr, som så mycket annat i våra unga liv redan hade gjort. Men allvaret tog överhand och resulterade i en första provrulle. Den togs i det intilliggande garaget.
Det tog en hel vecka att få den framkallad hos Kodak ute i Vällingby och när vi fick se den blev vi chockade. Vi upptäckte att sminket förstärktes så mycket i svartvitt att vi tyckte vi liknade skurkarna i Chaplinfilmerna. Dessutom märkte vi hur stelt och obekvämt vi rörde oss framför kameran. Och trots att det var stumfilm kändes till och med munrörelserna onaturliga.
Vi tog ytterligare en rulle som inleddes med att en av oss tände en cigarett i mörkret. Vid nästa scen sitter vi runt spelbordet inne i ett parti poker. Vi hade fönstret stängt för att få en kraftig dimeffekt av cigarettröken.
När vi fick tillbaks filmen var den så underexponerad att i början ser man bara cigaretten som tänds och hastigt lyser upp rökarens ansikte, sen blir det bara helt svart.
Och i kortscenen har vi glömt att ta bort fodralet till kortleken där det står Öbergs spelkort. Inte så lyckat i en gangsterfilm. Det blev ytterligare ett par provrullar av lika nedslående slag. Vi hade dessutom kommit på våra begränsade möjligheter när det gällde två så viktiga ingredienser som rätt sorts bilar och skarpa tjejer.
När vi sen såg den allra första James Bondfilmen förstod vi att vi hade gjort helt rätt i att ge upp vårt filmprojekt. Då hade några av oss träffat tjejer och tillsammans med dem såg vi om provfilmerna. När våra våldsamma skrattsalvor upphört säger en av flickorna allvarligt att hon skulle ha givit mycket för att fått vara med i filmen,
... som aldrig blev av. Men då var det ju tyvärr för sent.
I efterhand har jag fantiserat om hur den ofullbordade filmen recenserades av dåvarande Filmkrönikör Nils Petter Sundgren. Speciellt hans slutord; att den trots allt hade ”en svag touche av film noir”. Och jag förstod att han ironiskt syftade på den där svarta ”cigarettsekvensen”.