Mitt i Lidingö skriver den 2/6 om att Lidingö Stad vill tvinga ägaren till slottet på Storholmen att genomföra en renovering till följd av allmänt intresse.
Den här historien påminner mig om min mormor som bodde i ett slott på gränsen mellan Österrike och Ungern. En dag knackade några tjänstemän på dörren och sa att min mormors familj fick flytta för att det enda partiet hade bedömt att byggnaden bättre kom till användning som en skola. På det sättet fick många skolbarn nytta av byggnaden istället för bara en familj. Att en familj for illa gjorde inget. Inte heller gjorde det något att just familjen som ägde fastigheten led en ekonomisk skada. Enligt den Marxist-Leninistiska moralfilosofin var det rimligt att en bemedlad familj fick lida om det gagnade flera med sämre ekonomiska förutsättningar. 45 år senare förlorade det socialistiska partiet makten varpå staten bad om ursäkt och min mormor fick en symbolisk ekonomisk kompensation.
De nya moderaterna på Lidingö med sin nya byggpolitik bedömer idag att det är rimligt att tvinga fram en renovering på Storholmen där kostnaden är uppskattad till 30 miljoner kronor. Fastighetsägaren har ställt sig positiv till renoveringen men har inte pengarna. Staden vill då kunna tvinga fram en försäljning av fastigheten vid en tidpunkt som kanske inte är särskilt gynnsam för ägaren. Är det rimligt att tvinga fram en stor ekonomisk skada för en fastighetsägare för att Lidingöborna ska få njuta av bevarade kulturhistoriska värden?
Är en historiskt riktig återuppbyggnad av slottet så viktig för oss Lidingöbor just nu så borde vi Lidingöbor betala för upprustningen, antingen traditionellt genom skattsedeln eller genom att varje vuxen Lidingöbo swischar ägaren 1.000 kr. Naturligtvis borde Lidingöborna få ta ställning till värdet de får för kostnaden.
Den nya majoriteten trevar i sin avvägning mellan äganderätt och allmänt intresse. Allmänintressen som mobilmaster och solceller prioriteras bort medan en enskild fastighetsägare kan få en ekonomisk belastning på 30 miljoner för att återskapa kulturhistoriska värden som inte längre finns bevarade.
Politiker som vill kunna klappa sig själva på axeln för sitt kulturarbete bör inte vältra över kostnaden på en enskild person utan även se till att det finns ett brett stöd för att fördela kostnaderna. Moderaterna tar lite mer än de ger när de landar i att en skattesänkning på 30 öre ska motivera fastighetsägare att betala 30 miljoner.
Hej. Intressant fråga. Men vad exakt föreslår du? Att kommunen renoverar en fastighet som förblir sen i privat ägo?
MvH
Marco
Klart att slottet ska bevaras. 30 miljoner är mycket pengar och OM kommunen verkligen värnar om det kulturhistoriska värdet så kan ju nuvarande ägare få bo kvar i en del av slottet och resten blir öppet för visning. Så fungerar det på många andra slott i Sverige
Som fastighetsägare har man ansvar för att underhålla sin fastighet och kommunen kan därför ålägga att så sker.
När jag var kommunalråd gjorde vi dock bedömningen att förfallet hade gått för långt och att kostnaden för en totalrenovering inte stod i proportion till värdet av att fastigheten bevarades och rustades upp. Därför beviljade vi på fastighetsägarens begäran rivningslov, något denne dock inte utnyttjade.
Till saken hörde också att förfallet pågått länge och långt innan nuvarande ägare förvärvade fastigheten. Likaså att Vaxholms kommun, dit Storholmen tidigare tillhörde underlåtit att agera i tid.
Sammantaget bedömde vi således att det vore orimligt att begära att fastighetsägaren ska behöva investera i storleksordningen 30 mkr som han sen aldrig kommer kunna få igen. Detta gjorde vi efter moget övervägande och utifrån sakliga underlag.
I ärenden som berör myndighetsutövning mot enskild är det extra viktigt att man agerar med stort omdöme och inte utifrån privata åsikter.
Min personliga åsikt är att kommunen inte ska tvinga fram en återställning (som är något annat än ett bevarande), särskilt inte inom en snäv tidsram.
Därefter finns det olika vägar att gå:
1) Starta en insamling för att återställa fastigheten mot att allmänheten får tillträde via en öppen verksamhet som servering eller via öppet hus någon dag per år.
2) Kommunen tillåter styckning av tomten förutsatt att det kan villkoras med att pengarna från tomtförsäljning går till återuppbyggnad av slottet. (Osäker på om man kan ställa det kravet).
3) Acceptera att förfallet gått för långt och fokusera på att dokumentera det som varit och återstår. (Dokumentationen är ganska väl utförd)
Gabor!
1) Det står naturligtvis fastighetsägaren fritt att initiera en insamling.
2) Det vore olämpligt att stycka av ytterligare tomter från fastigheten (samtliga 150-200 övriga fastigheter på öarna stammar från denna). Någonstans finns en gräns och en stor byggnad som denna kräver också utrymme. Om nuvarande byggnad rivs och ersätts av en ny så kvarstår ändå byggrätten. Dessutom, även om det är orimligt att kräva att fastigheten återställs till de enorma kostnader som det innebär så ska det heller inte löna sig att låta en fastighet förfalla och sen få nya byggrätter värda åtskilliga miljoner.
3) Dokumentation är viktigt och bra.
Det rimliga är att låta fastighetsägaren bestämma om denne vill rusta upp fastigheten, låta den bli en ruin eller ersätta den med en ny byggnad med samma byggrätt som den befintliga (och då ånyo bevilja rivningslov). Men inga ytterligare tomter och inga ytterligare byggrätter. Det är en rimlig balans mellan fastighetsägarens, grannarnas och allmänhetens intressen.
Jag har följt den här historien under ett antal år nu och det verkar ha gått prestige i hanteringen. Resultatet är att slottet fått förfalla under många år till ett läge där det kanske inte går att renovera. Skam åt de politiker som orsakat detta, först i Waxholms kommun och nu Lidingö.
Om man tillåtit styckning av den enorma tomten med nya byggrätter, så hade det här inte behövt ske. Väldigt sorgligt!