Ett rött äldre trähus

Foto: Pixabay
Kåserier24 juli 2021 kl 05.00

På krattade grusgångar
Tre månader efter andra världskrigets utbrott kom jag till världen och min bror tre år senare. De första åren bodde familjen i ett rött äldre trähus på Idunavägen i Skärsätra på Lidingö där vi hyrde rum och kök på övervåningen av två äldre damer. Senare har jag hört att de båda var konstnärer, men som barn var jag i min fantasivärld övertygad om att de var häxor. De var  ju alltid klädda i långa svarta fotsida kjolar.  En av dem hade  håret uppsatt i knut,  gick med käpp och hade på ena foten en tung känga; hon hade klumpfot. Jag hade stor respekt för dem men minns inte att vi talade med varandra annat än när jag fick någon tillsägelse, t.ex. på söndagar.

För att få lite arbetsro brukade min mor sända ut mig i trädgården för att leka. Men just på söndagar var det noga hur jag uppförde mig. På söndagar brukade tanterna kratta grusgångarna noga och sen fick jag inte gå där. Inga fotavtryck fick nämligen synas när det var nykrattat. Då fann jag ingen annan råd än att försiktigt försöka balansera fram på de stenar som kantade rabatterna. Det gick inte så bra för ett tu tre så råkade jag kliva snett och rakt ned i myllan. Då fick jag höra att så gör man inte.

En dag skulle familjen göra en utflykt till Skansen. Jag befann mig i trädgården på husets baksida när föräldrarna ropade på mig. Men jag vägrade att komma; det var ju söndag och gångarna var krattade och då fick man ju inte gå där. Att detta var orsaken till min vägran varken ville eller vågade jag berätta. Men så småningom undslapp det mig i alla fall. Och till yttermera visso förklarade jag att tanterna var häxor; de gick ju alltid i svart. Då fattade föräldrarna mina händer och så gick vi på gången medan tanterna såg på och lät händerna vila på krattorna. En avmätt hälsning utbyttes då min far lyfte på hatten och så gick vi ut genom grinden utan att någon av tanterna hade hindrat oss.

”Så att de inte skall se oss”
När det var dags för min mor att åka till BB fick jag vara hos min moster och morbror i Käppala. Moster var noga med mörkläggningsgardinerna. På min fråga varför hon satte upp mörkläggningsgardiner sa hon att det var för ”Flygplanen”. Jaha, tänkte jag,  men dristade mig ändå till att fråga varför. ”Så att de inte skall se oss," sa moster. Jag begrep ingenting men fick nöja mig med det svaret. Men lite konstigt tyckte jag ändå att moster svarat.

Tidigare hade far varit inkallad  men inte sedan min bror föddes. Året var 1943 och andra världskriget pågick ute i världen. Men om detta hörde jag bara lösryckta ord och utan att någon gång få ett sammanhang. Att något inte stod rätt till i världen skulle inte barn belastas med. 

Far hade tröttnat på att familjen var hyresgäster hos de båda tanterna i den lilla lägenheten på Idunavägen och med två barn i familjen ville han satsa på att ge familjen större frihet som bara ett egnahem skulle  ge. Han hade därför köpt en tomt nere vid Södra Kungsvägen och all hans fritid gick sedan åt att bygga det hus där vi sedan skulle bo. Vid den här tiden var han anställd på AGA på Lidingö. 

Men något gick fel 
Jag hade fått en uppgift att gå ned till nybygget och hämta hem  far när det var matdags.  Han hade visat mig vilken genväg jag skulle ta genom att snedda över två då obebyggda tomter till tomten där huset skulle uppföras. Jag skulle gå i hans fotspår som syntes tydligt i den djupa snön. Han hade nog försökt ta kortare steg med tanke på sin fyraåriga dotter som skulle följa efter i hans spår. Ändå fick jag hoppa för vart steg för att slippa få snö innanför stövlarna.

"Pappa! Maten är klar!”  ropade jag  och någonstans dök då min far upp och så gick vi tillsammans hem för att äta frukostlunch. Så gick dagarna och veckorna tills en dag då jag som vanligt gick jag runt på tomten och ropade men utan att få svar. Jag fick ropa flera gånger men ingen syntes till, varken pappa eller den andra mannen som brukade hjälpa till. Jag fick gå iväg hem igen och berätta för mor att ingen hade svarat när jag ropade.  Min mor accepterade inte det svaret och skickade tillbaka mig. 

Tomten var lika ödslig den här gången och ingen svarade på mina rop nu heller. Och inte heller den här gången accepterade min mor vad jag sa och sände mig tillbaka ännu en gång. ”Pappa! Maten är klar! Pappa!”, ropade jag.

Då var det några barn som hade stannat till nere på vägen med sina cyklar. En av dem ropade tillbaka ”Din pappa är på sjukhus. Han fick åka ambulans! Visste inte du det?!” och sedan stod vi och tittade på varann utan att säga något.

Då fanns det inget annat för mig att göra än att gå hem och berätta för  mor vad jag hört. Min mor, som nog haft sina aningar, frågade om jag kunde passa min lillebror för hon måste gå ned till kiosken och ringa. Men att överlämna lillebror i mina händer var inte så ansvarsfullt tänkte hon nog, och löste barnvaktsfrågan genom att be en av tanterna att se efter mig och min bror.

Det hade skett en sprängolycka varvid min far förlorade synen och den andra mannen hörselskadades och ingen visste om detta var bestående. Min far och den andre skulle göra som de brukade; tända stubintråden till en sprängladdning men något gick fel och  olyckan var framme.

Hur de närmaste dagarna förflöt minns jag bara delvis. Men jag fick vara hos min moster och morbror när mor skulle på sjukhusbesök. Nu var det strax före påsk och vi var där på besök. Min far hade opererats och  bandagen skulle tas av.  På en ingivelse hade mor på torget inhandlat ett påskris i de starkaste färger hon kunde hitta som hon hade med sig. Och så  äntligen, en strimma ljus i mörkret - för min far tyckte sig se något i färg.  

Olyckan kunde ha slutat mycket mycket värre och det var illa nog det som skett. Men far återfick synen, familjen kunde andas ut och så småningom börja återgå till en normal tillvaro. 

Att gå igenom ett händelseförlopp som detta, om och om igen, av något viktigt som hänt för så länge sedan, och som först verkat så solklart att det bara behövde sättas på pränt kan leda till en överraskande upptäckt.  Plötsligt dök ordet ”hilfe” upp ur ingenstans. Det var en aning störande; hilfe, hilfe hilfe. Vadå hilfe?

Och när ordet dök upp var det i samband med att den av tanterna som blivit ombedd att vara barnvakt när mor blev  tvungen att gå ifrån ’för att ringa’, hade suttit och talat lågmält och lugnande med mig. Inte många ord, och jag hade inte förstått något ändå, men ett ord som hon undslapp sig och som nu återkommit ’ur ingenstans’ var ’Hilfe’.

Som fyraåring sa ordet mig ingenting men alltsedan skolan vet jag ju att Hilfe betyder hjälp. Så tanten/barnvakten, var förstås inget annat än en medkännande inkännande vuxen kvinna som tog sitt åtagande att se till två små barn på fullaste allvar och som jag tänker på nu med tacksamhet och ödmjukhet.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *