– De blir hårda bud, sa farsan och tittade på mig med den där kisande blicken som betydde allvar. Lite samma blick som den gång, många år senare när vi stod utanför depeschkontoret på Kungsgatan och läste om ryssarnas invasion i Ungern. Den blicken va raka motsatsen till den när han sa att nåt va – Alla tiders!, för då var hans ögon två solmättade violer. – Men de e klart, vi har ju Kurre, ... så de ”kirrar” sig nog ska du se, skämtade han. Då kände jag mig genast lugnare. Självklart. Kurre Hamrin skulle rädda oss. Det hade han ju gjort så många gånger tidigare. Och Arne Arvidsson i Djurgårdmålet var ju ingen Rio-Kalle precis. Nej, de skulle nog kirra sej som farsan sa. Han brukade ha rätt. Åtminstone när det gällde fotbollen.
Eftersom klockan var mycket kastade vi i oss mormors goda omelett i ett nafs och när han backade ut den solheta PVn kände jag ett svagt illamående av galonlukten men sa inget. Kissnödig va jag också. Det berodde nog på spänningen, det hörde till när det gällde en så avgörande match som denna.
Det var knappt nån trafik i stan eftersom det var söndag. När vi passerade Stadion tänkte jag på alla de gånger farsan och jag varit därinne och till ackompanjemang av flåshurtig musik ur skrällande högtalare tråcklat oss in i de smala myrgångarna som skiljde bänkraderna åt för att söka efter sittplatser. Hur hattprydda, hyggliga farbröder makat ihop sig så vi kunnat slå oss ner i den stämningsfulla gemenskapen. Hur vi suttit och fått glädjefnatt när Nacka, på hembesök från Italien, iförd sin granna blå-svartrandiga Intertröja ”joxat me´ trasan” ute på vänsterflajen. Eller hur vi hastigt rest oss och med uppåtsträckta armar vrålat rätt ut när Benke Nilsson landat i sandlådan med den hotfullt vibrerande höjdhoppsribban ovanför sig. – Alla tiders! All Sport, som den där månadstidningen hette. Ja, sport, de va verkligen livet de. De va nästan den man levde för. Och levde av. Käkade Sportkola så käften stod i fyrkant. Den där avlånga, sega, tioöres, två tunna lager ljus gräddkola med ett lika tunt mellanlägg av gul eller rosa fruktkola. Eller femöres Fotbollskola. Vaxat papper med en Nordahl-liknande kanonskytt utanpå. Sockersöt, lite som syrrans hemlagade fudge, smulade sig i munnen.
Nu va vi redan vid Odenplan. Där va som vanligt stor folksamling av gubbar och kisar som stod och väntade på tricken som skulle ta dom ut till Råsunda. Det hände ibland att farsan och jag också stod där, i den pilser- och brännvinsluktande massan, när han själv hade druckit lite på lördan så han inte vågade köra bil. Brukade få till det att det faktiskt var för min skull, att han inte ville utsätta mig för riskerna. Men det gillade jag att höra, för det betydde ju att han brydde sig om mig..
När vi körde in på parkeringen i Solna hördes redan alla välbekanta ljud. Musiken inifrån arenan, klämmiga marschtoner från AIK-orkestern, sång av centerspelaren Ingvar ”Tjotta” Olsson, försäljarnas lockrop, både utan- och innanför det höga gunnebostängslet. – Program till matchen å signalsystemet, prooo-grammm! – Vaaarm korv! Korven e varm! – Läääske-drycker! Pomril! Guldus! Frisco! Farsan köpte ett program av vår favoritförsäljare som viskade – Heja Gnaget de e laget! i mitt öra och jag slog genast upp mitten för att se på laguppställningarna, om det hade blivit några ändringar i sista stund. Det första jag tittade efter var om Kurre fanns på högeryttern, drog en lättnads suck. När vi kom fram till entrén var det kö och jag lyssnade på snacket, vilka som trodde vad och varför. Några var oense och började käfta, men det var bara på skoj, för dom slog varandra lite lätt på bröstet med knytnäven eller dunkade handflatan i ryggen å sa – nä-nä, sällan pysen! å liknande. När vi kom fram till spärrvakten sa farsan som vanligt sitt: – Grabben å jag går väl in på samma va? ...ah, de vore hyggligt, ...å mannen tittade på mej, blinkade å nickade varpå farsan å jag trängde ihop oss i vändkorset, jag framför honom med hans händer på mina axlar, så trippade vi fram tätt intill varandra i korta steg, som ett par getter, innan det gnisslande träkorset skyfflade in oss. Nu började allvaret. Hårda bud! Alla tiders!
