Nicke och jag gick bra ihop. Vi var jämngamla och gillade Tarzan. Det räckte. Vi lärde oss hans djungelvrål:
- A-iaaaa-iaaa-iaaa!! På hemvägen till söndagsmiddan efter matinén brukade han, jag och dom andra barnen spela upp filmens innehåll. Benke som va störst fick alltid vara Tarzan. Ulla-Maj hans hustru, Jane. Jag, deras son som hette Boy, och Nicke deras apa Cheeta. Han gick helt in i sin roll, gillade verkligen att apa sej vilket gjorde att vi andra kom av oss och skrattade så vi kiknade åt hans obegripliga tjatter.
Hela Nickes familj var lika rolig. Pappan var snickare och mamman ständigt upptagen hemmafru eftersom dom hade fem barn. Dom bodde i en villa uppe ”i Valhall” som vi barn kallade kvarteret där Valhallavägen låg. Själv bodde vi nere på Sturevägen och det var bara ett kort skogsparti mellan oss. Nickes familj hade en stor sandlåda nedanför deras balkong och en gång hade alla sju familjemedlemmar samtidigt hoppat från balkongen ner i sandlådan. Detta pratades det sen om i hela området.
Vi var också sju i familjen, med mormor. Men vi var bara fyra barn, och hade varken balkong eller sandlåda. Däremot hade vi en entrétrappa utanför hyreshuset som jag och Nicke hade grävt en underjordisk gång till, så vi kunde åla in och gömma oss i mörkret under trappan när vi gjort nåt bus.
En söndag när det inte gick nån film vi var intresserade av bestämde Nicke och jag oss för att åka in till ”Grönan”. Vi hade fått hela tio kronor var av våra farsor och bespetsade oss på en heldag, vilket det också blev.
Vi åkte Berg-å-dalbanan. Radiobilarna, Blå Tåget, Gondolerna, besökte Lustiga huset och Skrattkammaren.
”Flygande Tunnorna” vågade vi däremot inte åka, det verkade för läbbigt. De äldre killarna som åkte den brukade, när kabinerna befann sig högst upp i luften och roterade så de satt upp å ner och vrålade, tappa växelpengar ur sina byxfickor som föll ner på marken. Flera smågrabbar var snabbt framme och plockade upp dem när luftfärden var slut och innan de vimmelkantiga passagerarna hunnit kliva ur och ta igen sej. Våra egna pengar räckte också till porslinkrossning, pilkastning och ”dra i snörena”.
Men när vi skulle köpa sockervadd upptäckte vi till vår stora förvåning och förtvivlan att vi bara hade fem öre var kvar. Vi hade inte ätit mer än frukost på morgonen och hade blivit rejält hungriga. Fem öre! Vad fick man för det? mer än en kola av sorten Dixi eller Rival? Knappast mättande. Och resan hem sen med spårvagnarna kunde vi glömma. Vi insåg att vi skulle bli tvungna att knalla hela vägen från Djurgården till Lidingö. Lite surmulna drev vi omkring ett tag bland alla glatt stojande barn och vuxna, som gick omkring med sina frestande varm-korvar, sockervadd och glassar.
Eftersom jag hade en kusin som bodde på Gärdet visste jag att närmsta vägen var att gå Narvavägen upp till Karlaplan, korsa Valhallavägen till Värtavägen där min kusin bodde. Tyvärr visste jag också att dom just denna söndag var hos en annan familj i släkten som bodde ända ute i Ulvsunda. Så det var bara att dra vidare ner till Lilla Värtan och gå längs kajen ända bort till Ropsten.
Väl där var vi så trötta att vi gick in och la oss på träbänkarna i väntsalen. När det blev broöppning gick vi ut och tittade på segelbåten som passerade. Det hade även gubben i korvkiosken gjort och stod bredvid oss i sina vita kläder. Då fick jag idén att fråga honom vad ett korvbröd kostade. Han blev tyst och trodde förstås att jag skämtade. Men sen sa han att en korv med bröd kostade 60 öre, en utan 55 och brödet alltså 5 öre! Då frågade jag om lite senap ingick i det, och det gjorde det. Så med våra sista femöringar fick vi så vi klarade oss över hela Lidingöbron.
Nära brogrenen berättade Nicke hur hans farsa hade räddat livet på en kille som klättrat ner i en tillfällig öppning där ett reparationsarbete pågick. Killen hade blivit hängande på en stålbalk därunder och skrikit på hjälp när Nickes farsa kom cyklande. Han hade kastat sig av cykeln och klättrat ner, vig som en apa! sa Nicke, och dragit upp killen med ena armen. Det hade stått i Lidingötidningen och med bild på ”Mirakelräddaren”. Då fattade jag plötsligt varför Nicke alltid ville vara Tarzans apa. Detta gick jag och tänkte på när vi tysta av trötthet masade oss uppför den jobbiga Torsviksbacken.
