Det var i onsdags vid sjutiden på kvällen. Nyheterna skulle precis börja då det plötsligt hördes en dov duns utifrån som om något kastats mot fönstret på tionde våningen. Ungefär samma ljud man hör på vårvintern när en snödriva rasar från taket. När jag tittade ut såg jag en medelstor gråvit fågel med böjd näbb på fönsterblecket och där förblev den stående i mer än tio minuter.
Jag studerade den noga, bekymrad om den hade skadats. Den vänstra klon, som var ringmärkt, såg jag tydligt, men den andra kunde jag inte se från mitt håll. Den måste vara rejält omtöcknad efter att ha flugit in mot fönstret, tänkte jag. Den flyttade sig bara lite mot väggen och på andra sidan fönsterglaset, bara en halvmeter därifrån, stod tv:n på. Jag tänkte på allt man läser om djurs konstiga beteenden över huvud taget.
Man föreställer sig lätt att fåglar har så mycket bättre syn än människan, men att en fågel missbedömer ett elvavåningars hus och finner fönsterblecket godtagbart för mellanlandning, hör väl ändå till ovanligheterna. Det var först när jag öppnade mellanfönstret efter att ha hämtat min iPhone för att försöka fota fågeln – ett försök som var dömt att misslyckas – för ljudet skrämde genast iväg fågeln. Tyvärr vet jag inte dess art men skönt att den återhämtade sig och kunde flyga iväg. Jag såg den inte i flykten tack vare böket med att öppna mellanfönstret, men får tacka för besöket.
Det har hänt förr att jag fått fågelbesök. För några år sedan kom en småfågel inflygande från balkongen, som ej var inglasad då. Den hade oturligt nog misstagit baksidan på den gråblå rullgardinen i sovrummet för en flik av himlen. Jag plockade upp den lilla varelsen och avvaktade tills den visade tecken på att kvickna till, samtidigt som jag stänkte lite vatten på hättan för att den skulle återhämta sig lättare. Lite senare stod jag med fågeln i handen vid balkongräcket när den lyfte och flög sin kos.