Ibland händer det saker man faktiskt aldrig skulle kunnat drömma om. Tänk er bara att du får en ärrad kaktus av en man på 80 år. Visst finns det en viss likhet – båda är överlevare med taggarna som hjälp i livets många skiften. Det gäller att inte komma för nära och skulle man till äventyrs få ett stick är det något man aldrig glömmer. Men ändå –jag fick en märklig gåva av mannen från förr, en härlig, begåvad fotograf från den tiden då resor i främmande länder ofta var planerade på tidningen Gourmet. Som journalist var man då beroende av en fotograf med goda meriter. Och det hade han – kaktusmannen Tony Landberg, ja, så var hans namn!
Man skulle kanske ha tänkt sig att vårt första möte nu på ålderns höst skulle inledas med tre röda rosor eller en bukett ”förgätmigej” - men det blev en kaktus! Vad låg det för tankar bakom den ”buketten”? Brukade jag vara taggig och svår att jobba med, eller? Nejdå – förklaringen till kaktusen som gåva var att just kaktus förmedlar lycka och framgång enligt italienska traditioner. Och det var ju i Italien vi möttes en gång för länge sedan.
Nu var det alltså dags att ses igen! Tony Landberg – ett spännande möte jag såg fram emot. Klockan 12 och lunch på Hiertagården! Så skulle det bli. Tony tog bussen från Ropsten enligt min ordination. Alla bussar går ju över bron, med sen? Det blev i alla fall ”Lidingö Runt” och en nervös väntan för mig- vart tog han väger, min gamle vän? Så till slut ringer telefonen och Tony meddelar att han finns vid Millesgården – kanske inte så långt bort? Jag lämnar den väl förbereda lunchen, tar min Mini och kör backen upp mot Millesgården.
Är det du? Är det jag? Känner vi igen varandra?
Ja, på något märkligt vis känner vi igen varandra, men för att underlätta mötet hade jag berättat i telefonen att jag kom i en liten röd Mini. Varför det hela hade krånglat till sig var också att den gode Tony glömt sin telefon hemma på söder. Som tur var hade Millesgårdens reception kommit till hjälp. Så allt ordnade sig till slut och vi fick flera timmars rolig samvaro då vi plockade fram våra minnen från den gamla goda tiden. Italien och Milano var Tonys arenor och bildvärlden hade under hans ungdomsår vidgat sig från Rotogravyr till Vogue, Playboy och Harpers Bazar. Mode och reklam blev modellen- behovet av snygga tjejer var stort på alla kanter. ”Vårflicka Italien 1972” är än i dag ett eftertraktat motiv på Bukowskis.
När Gourmet planerade in Via Appia Antika i sitt vårprogram på 80-talet blev det naturligt att ta kontakt med en italiensktalande fotograf – naturligtvis blev valet Tony Landberg som var god vän med vår layoutchef Göran Rossander. Det blev en vidunderlig resa mellan Rom och Brindisi med start i katakomberna utanför Rom där vi mötes av stora champinjonodlingar. Det är det oförutsedda som ger det där lilla extra man söker i livet. Det måste hända något att skratta åt, att möta någon att prata med, någon som ger livet mening även på äldre dagar.
Tack Tony för att du raggade upp mig. Hoppas vi ses igen innan du drar till din son Christoffer i Teneriffa.
Glöm inte telefonen – och din lilla, fina Canon-kamera. Så hörs vi.
