Visst finns det väl ett liv på andra sidan bron, utanför Lidingös gränser. Jag fick en inbjudan av min dotter Annica att göra en ”bilpromenad” genom Stockholms city för att kolla läget. Solen sken och det låg vår i luften – förväntningarna var stora hos oss båda. För säkerhetens skull fällde vi ihop min rullator och knuffade in den i bakluckan – för man vet ju aldrig vad som kan hända på färden. Över bron – men sen? Vänster, höger eller rakt fram? Det blev höger, upp mot Norra Djurgårdstan som växer så det knakar. Fontänerna på torget var avstängda, de är annars en sevärdhet i sig och i sommarhettan en skön lekplats för kvarterets ungar.
Färden går vidare, ner mot Valhallavägen med sväng vänster mot City – det gäller att hålla ögonen öppna för alla fartblinda cyklister – men vi tar det lugnt. Frågan är bara – vart är vi på väg egentligen… Sveavägen ner och här är det full sprutt på fontänerna. Vi rundar rondellen och får Kungsans blomstrande park i blickfånget. Just nu, ja, just nu blommar körsbärsträden för fullt. Det är livat och glatt överallt! En hel del turister ses stöva omkring med karta i handen och mobilen färdig för tagning. Själv hinner jag inte ta några bilder. Jag får vänta tills vi stannar någonstans. Men var?
Annica planerar för det mesta, det mesta. Men den här dagen var annorlunda – ingen som står och väntar i någon Galleria eller vid T-banan, inga små barnbarn som ska tas om hand. Den här dagen var fri med en nyfiken mamma Inger som skrattade, pekade och nyfiket noterade allt nytt som dök upp under vägen. Ja, så var det tills Annica upptäckte en vägskylt med ”Rosendals trädgårdar” när vi just passerat Gröna Lund på höger sida och Skansens entré på vänster. Då klack det till!
Rosendal – det skulle passa oss perfekt!
Nu var det inte så lätt att hitta rätt, vi kom in på Biskopsvägens parkering som ligger lite avsides från själva Rosendal. Här i utkanten breder fruktträdgård och nyplanteringar ut sig och under täcken av plast anar vi jordens fulla aktivitet. Dags att ta fram rullatorn och sedan ta en promenad på de grovt grusade vägarna upp till växthusen och de blommande rabatterna med vårens eftertraktade blomster. ”Hålla avstånd” kanske inte så lätt för här vimlar det av glada söndagsbesökare – bra veta är att man får ta med sig den kopplade vovven in i härligheten, där den fritt kan lyfta på benet och bidra med lite gödsel till blomkrukor och rabatter.
Till caféet är det en lång kö men lite vid sidan om finns en liten kiosk med det goda vi längtar efter – kaffe med dopp. Att hitta ett bord i solen var inte så lätt, men visst, det gäller att ha tålamod så löser sig de mesta. Nu var väl bullen inte precis nybakad från vedugnsbageriet vilket vi hade hoppas på – men den var god ändå.
Vi tar en sväng runt växthusen, vedugnsbageriet och upp mot Prins Bertils boulehall strax intill – det var tider det när jag och tjejgänget var i full fart med kloten. Vilka härliga minnen och så kul att väcka dem till liv.
Så tack kära dotter för ännu en minnesvärd utflykt. Det där lilla extra som gjorde dagen oförglömlig satt på bilrutan när vi återvände till parkeringen. ”Smakar det – så kostar det” visst är det så. 900 kronor men faktiskt värd vartenda öre. Hoppas bara att stiftelsen Rosendals trädgårdar får en bit med av kakan.
Öppettider och veckans lunchmeny finns att läsa på hemsidan – www.Rosendal.
Bra att veta; samtliga parkeringsplatser på Djurgården är avgiftsbelagda.
Foto: Annica Grimlund