Elevers goda uppförande och goda ordning är en grundförutsättning för att undervisning skall kunna bedrivas. Det var vad som betygsattes på 40 och 50-talet, när jag gick i skolan och som man av skolan från tidig ålder uppfostrades att förstå.
Med ”uppförande” avsågs den hyfs och respekt man visade för lärare och kamrater. Med ”ordning” avsågs hurdan ordning man hade på sina saker och åtaganden. Skolk ansågs som extraordinär oordning! Man kunde få “anmärkning”, som skrevs in i ”klassboken.” 3 anmärkningar resulterade i en skriftlig hemanärkning, som skulle skrivas under av föräldrarna. Vid svåra gränsöverskridanden avskedades eleven.
Det fanns lärare på min tid, som helt lugnt kunde säga: ”Hur skall jag kunna bedriva undervisning när elever inte koncentrerar sig, utan stör lektionen genom att sitta och tappar pennor i golvet.” Detta betraktade man då som en fullständig självklarhet - inte som terror. Var en elev ohörsam, beordrades denne helt lugnt att lämna klassrummet på obestämd tid, eller att anmäla för rektorn av vilken anledning han fått lämna klassrummet!
Det finns idag inte en enda svensk rektor som upplevt en diciplinär skola, men som i allra högsta grad Kinesiska och Japanska barn upplever och uppskattar, för de är fullt på det klara med den stora förmånen av att få bli undervisade.
Tänk - att inom svensk lagsport går det att lära barn de självklara regler som gäller!!! Det kallas DISCIPLIN - idag ett okänt begrepp i den svenska skolan. Barn diskvalificeras inom sporten, om de inte respekterar spelreglerna (som ej uttalat också innefattar ordning och uppförande).
När det gäller klasstorlek, så skulle man kunna undervisa i hangarer, om barnen från början hade fått lära sig det uppförande och den ordning som förväntas av dem!
”De skall tillåtas kräkas i tid de som kräk skall bli!”