Elevernas uppgift är inte att producera jämlikhet

Miljöpartiets språkrör Per Bolund (MP) och den skolpolitiska talespersonen Annika Hirvonen Falk (MP) har tydligt argumenterat för att skolelever ska användas för att motverka segregation, bland annat i en debattartikel i Expressen 2020 där de vill förändra närhetsprincipen för att göra skolan mer ”rättvis”. (https://www.expressen.se/debatt/fordela-eleverna-for-att-motverka-segregation/)

Vidare är frågan om kvotering på intet sätt död utan lyfts bland annat av regeringspartnern S i Stockholms stad, som i sin tur vill gå ”ännu längre” än den statliga utredningen och ta bort kösystemet helt.

En politikers uppgift är att kunna se runt hörn i stället för att likt regeringen gång på gång konstatera att ”vi såg det inte komma”. Och vi ser en oroväckande riktning i debatten om skolan där det fria skolvalet alltmer ifrågasätts.

Bara det faktum att kvotering, förändrad närhetsprincip och lottning i skolan ens blir föremål för en statlig utredning är oroväckande och ett mycket typiskt uttryck för tvingande socialistisk ingenjörskonst när individen fråntas sin frihet och sin självbestämmanderätt. Björn Åstrands statliga utredning konstaterar utan omsvep att den stora migrationen till Sverige är den största ojämlikhetsskapande faktorn och att lärare och rektorer flyr från skolor med integrationsproblem.

Utredningens lösning är att en allsidig social sammansättning av elever ska absorbera de stora problemen, vilket utgör premissen för de sakpolitiska förslag som sedan följer, som slopad möjlighet att ställa sig i kö. I stället ska lidingöföräldrar som önskar en specifik      skola för sina barn hoppas på en lottovinst, och fram till dess ska deras barn användas som verktyg för att öka likvärdigheten i skolan.

Denna tankefigur diskuteras alldeles för lite. Är det verkligen rimligt att elever genom att bidra till en ”blandad sammansättning” ska förmå lärare att stanna på dåligt fungerande skolor och få elever med sämre förutsättningar att fungera bättre? Vi anser att det är skolans uppgift. Barn ska inte åläggas att producera jämlikhet, det är inte deras ansvar. I så fall borde de likt den pedagogiska personalen få betalt.

Det är Socialdemokraterna och Miljöpartiet som fortsätter hjälp av Centerpartiet genom en revolutionär migrationspolitik knäckt skolorna i mindre orter och storstädernas förorter. Och i utredningen föreslås alltså att eleverna ska ta smällen för att skolorna inte längre klarar sina uppgifter.

Invändningarna till vårt inlägg i debatten går i stort ut på att det saknas konkreta förslag att bussa elever på Lidingö. Miljöpartiet tar till stora ord om lögn och Centerpartiet talar om en politisk nidbild.

Men det räcker med att titta på andra delar av Sverige för att se vart debatten och utvecklingen är på väg. I Göteborgs tvångsförflyttades 2020 förskollärare och barnskötare för att stärka den pedagogiska kompetensen i Göteborgs utsatta områden. (GP 4/12 2020). I Filipstad slår Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ihop en skola där de flesta elever har svensk bakgrund med en skola där 70 procent av eleverna har utländsk bakgrund trots att invånarna i Filipstad högljutt protesterar och vill folkomrösta för att stoppa sammanslagningen. I Trollhättan har man beslutat att barn från invandrartäta områden ska flyttas till skolor där elever har svenskfödda föräldrar, i Malmö bussas skolbarn över hela stan av integrationsskäl och kösystemet har tagits bort för grundskola och skola, och i Stockholm vill S som sagt sätta sig över enskilda och använda stockholmarnas barn som verktyg i ett samhällsbygge genom kvotering. Detta fenomen måste kunna belysas utan överord om populism.

Som moderater anser vi att individens frihet att själv kunna forma sitt liv väger tyngre än politikers vilja att bestämma över varje liten del av medborgarnas liv. Lidingös föräldrar vet bättre än politiker vad som är det bästa för sina barn och ska därför fortsatt vara fria att göra egna val av skola.

Att lyfta principiella perspektiv och frågeställningar där skillnaden mellan liberalism och socialism tydliggörs, som skillnaden mellan friheten för var och en att själv kunna råda över sitt liv kontra att den makten lämnas över till politiker, och i vilken riktning utvecklingen riskerar att gå med fel politik, är god konsumentupplysning för varje väljare som funderar över på vilket sätt det gör skillnad att rösta blått snarare än rödgrönt. Tycker man att individens frihet ska vara större eller mindre, och ska politikers makt väga tyngre än individens självbestämmanderätt eller inte?

Den politiker som inte skäms för sin politik vill tydliggöra dessa konkreta politiska och ideologiska skiljelinjer för medborgarna. Andra kommer istället att komma med dimridåer genom påståenden om pseudodebatt, samt rent ohederliga anklagelser om främlingsfientlighet och populism. Att som politiker på Lidingö försöka ta till Donald Trump som politiskt argument är ett typiskt grepp för vänstern som inte gärna vill prata om sin egen politik eller vad den innebär för de individer som kommer i kläm. Varken Miljöpartiet eller Centerpartiet försitter en chans att påstå att demokratin och mänskliga rättigheter är i fara när deras politik granskas och ifrågasätts. Smutskastning och brunsmetning är en klassisk debattstrategi från vänstern som går ut på att flytta fokus från sakfrågor till en debatt om debatten, eftersom de själva saknar svar på vår tids stora frågor.

Det vore därför önskvärt om Patrik Sandström (MP) stämde av sakpolitiken med sina partikollegor i Rosenbad innan han svänger sig med storvulna ord om ”lögner” och ”skrämselpropaganda”, och Centerpartiet kan gärna rannsaka sig själva vad gäller att de valde bort en borgerlig statsministerkandidat för att i stället stödja en regering som helt håller på att köra Sverige i diket på samtliga områden.

Vi arbetar för alla Lidingöbors väl och kommer alltid att ha Lidingöbornas bästa för ögonen. Så länge vi får ha ett ord med i leken kommer socialistisk ingenjörskonst inte att bli verklighet på Lidingö, vare sig i skolan eller någon annanstans. Och vi kommer aldrig att vika oss för vänsterns försök att diktera vilka frågor som får diskuteras eller inte. För oss moderater är det självklart att Lidingös familjer själva ska äga besluten kring sina barns val av skola i största möjliga mån och vi ser med stor oro på att vänstern är intresserade av att begränsa denna frihet genom att lyfta över en större del av beslutandet i skolvalsprocessen på offentliga tjänstemän.     

Vår fråga till Patrik Sandström är därför: Kan Sandström garantera lidingöborna att Miljöpartiet på riksnivå helt kommer att överge alla tankar om förändrad närhetsprincip i den svenska skolan?