Drömtillvaron

Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg i en klassisk uppsättning av I väntan på Godot.

Igår skulle jag gå till Källsorteringshuset med dagens skörd men när jag såg hur isig och svårframkomlig trottoaren var ångrade jag mig och gick upp igen. Halkan var illa nog men dessutom blåste det kallt från nordväst 8 m/sek. Blåsten och halkan blev för mycket. Soppåsarna mådde bara bra av att stå ett dygn till på balkongen.

Och idag skulle det komma mer snö, så i morse gjorde jag nytt försök. Jag  satte soppåsarna i dramaten och rustad nästan till tänderna med en stav begav jag mig ut. Det gick riktigt bra att hålla balansen på så vis med dramaten och en stav i beredskap. Inte får man vara rådlös inte. 

Telefonen ringde för en kvart sedan, där jag hade somnat i soffan framför tv:n. Jag trodde det var från VC och att jag skulle få Svaret som jag väntat på i snart ett halvår. Det var inte från VC, men väl från min dotter som ville kolla och tala om att det är jättehalt ute. Hon hade fått höra om mitt misslyckande igår med att gå ut med soporna. Jag tackade henne så mycket för varningen och kunde stolt  berätta att jag redan hade lyckats komma ut på morgonen och  med hjälp av dramaten och  staven  klarat mig helskinnad fram och tillbaka. Gulligt av henne att ringa och varna mig i alla fall.

När jag ringde VC igen för att höra om provsvaren från labbet kommit fick jag tala med en trevlig äldrevolontär som hette Mette. Doktorn var inte där idag, fick jag veta men fick rådet av Mette att jag skulle göra något roligt. Det var ju ett trevligt råd jag fick. Jag tänkte hur gör man då? Varenda dag koncentrerar jag mig på en enda sak, vilket inte är bra förstås: väntan på att idag kommer Svaret som jag väntat på som ska lösa allt. Kommer att tänka på teaterpjäsen I väntan på Godot.

Man har ju tv:n. Programmen är som de är fast ibland undrar man över alla kockprogram. Jag hade haft en dröm då telefonen ringde. Normalt minns jag inte drömmar. På tv:n hade de annonserat om självkörande gräsklippare som far fram över gräsmattor och i min dröm var jag i ett flerfamiljshus där det fanns en lucka i golvet genom vilken man kunde skicka soporna vidare till den som bodde nedanför.  Inte vet jag på vilket plan jag bodde i drömmen. Ibland är nog verkligheten bra mycket bättre än en dylik ’drömtillvaro’.

Snart kommer posten. Och kanske just idag har postiljonen Svaret med. Vet inte varför jag nu kommer att tänka på ’I väntan på Godot’. Så illa kan det ju inte vara, eller?