Dödstäda medan tid är

Höstens gula färger på träd och buskar omger Hiertagårdens höga hus. Mitt i prakten står Fanny, en liten flicka skapad av skulptören och lidingöbon Sven Lundqvist.

Alla helgons dag har just svept förbi mitt regnvåta fönster och blåsten har tagit tag i de gulnande löven på lind och ek. Det blev inget besök på kyrkogården i år – traditionen har annars varit att besöka min pappa Eriks och min bror Kristers gravar vid Lidingös kyrka. Allt var planerat av mina brorsdöttrar Viveka och Cecilia – ett par kransar och några nya plantor ljung skulle passa -  familjenamnet är ju Ljungström! Och efter det att vi pysslat lite runt gravstenarna skulle vi samlas hemma hos Cecilia och äta en minnesvärd måltid.

Men så blev det alltså inte.

I  DN varnades det för samvaro – ”Ställ in alla middagar” basunerade man ut på första sidan och tillade att restriktionerna skärpts. Så vad göra – det var bara att ”krypa till korset” och avstå den efterlängtade släktträffen. ”Ökad smittspridning” gjorde att en tids karantän verkade vara det som väntade mig och andra  ”till åren komna”. 

Men så blev det alltså inte – för min del…

Mitt i tristessen så ringde telefonen och en glad röst frågade om ”allt var bra”. 

Vad svarar man på en sådan fråga – det var trots allt Alla helgons dag så det blev ”Jodå, det är OK”.

Nu var det så att den glada och vänliga rösten tillhörde min dotter Annica som frågade om hon och syster Lena kunde komma över och rensa lådorna i min garderob. Deras spanande blickar hade uppfattat att en viss röjning skulle behövas om gamla mamma Inger skulle kunna hitta rätt plagg nu när vintern stod för dörren. Det oväntade erbjudandet höjde pulsen på mig – båda mina döttrar på visit. Det gällde att snabbt kolla runt i mina två rum och kök för att undanröja eventuella felaktigheter som vissna blad på den åldrande pelargonen, smulor under min stol vid matbordet, tom toarulle i badrummet eller proppfull soppåse i köket. Det finns mycket att ta tag i nu när jag avsagt mig hemtjänsten på grund av coronan…

Så ringde det på dörren - Kliv på! In kom Annica med barnbarnet Tyra, snart sju år och ledig från skolan. Tyra har fått sitt namn efter min mamma Tyra och inte bara det – hon är en glad och kul tjej med spring i benen – precis som min mamma. Lilla Tyra och jag träffas inte så ofta så för mig blev det en glad överraskning när hon dök upp där i tamburen. Efter några minuter tog mina gäster klädkammaren i besittning. Golvet i vardagsrummet fylldes snabbt med lådor – sex till antalet fick plats. En låda för underkläder, en för strumpor och sockor, en för brallor, en för nattdräkter, en för tröjor av alla de slag och en minneslåda med T-shirtar med text från gångna tider.

Plagg efter plagg väckte minnen ”när, var hur?”. Historiens vingar fladdrade förbi och till slut blev det rent av för mycket – jag blundade och överlät avgörandet om vad som skulle kastas till Annica och Lena medan Tyra skuttade mellan lådorna med full energi. Det blev Tyras uppgift att organisera det hela så att rätt plagg kom i rätt låda. Då och då måste plaggen synas noga – till och med provas. Det var nu 1 ½ år sedan vi städade min garderob inför resan till Italien, för att sedan inhandla lite piffiga klädsamma sommarkläder inför mötet med kärleken Mirio Morelli i Castiglione, sommaren 2019. 

Nu fick jag inte möta Mirio, han var död sedan några år. Men kläderna finns kvar även om Tyra tycker att jag borde slänga lite fler kläder jag inte behöver.
– Oj, vad vi kastade mycket saker, berättar Tyra lite ironiskt för sin mamma Anna – och vet du, om 1 ½ år ska vi rensa klädkammare igen. Då kan vi fortsätta att dödstäda , som gammelmormor sa -–  det är jätteroligt!