I vattnen runt Lidingö kan man stöta på storskraken. Storskraken är en andfågel med en längd på 58–68 centimeter, ett vingspann på 78–94 centimeter och en vikt på 1,2–2 kilo. Den har lång hals men drar ofta in halsen när den simmar varför den då ser korthalsad ut.
I flykten påminner den mer om lom eller dopping än om andra änder med sin långa utsträckta hals, raka flyktbana och grunda, snabba vingslag.
Näbben är lång, smal, rund, röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok i spetsen. Näbben har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med.
Den adulta storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av våren. Den adulta honan har rödbrunt huvud, vit haka, askgrå ovansida och vit undersida. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda och honan har mycket längre nackfjädrar än hanen. Juvenilen påminner om honan men har mindre nacktofs och ljusa ansiktsteckningar.
Storskraken liknar småskraken, men denna är slankare, med smalare näbb, spretigare nacktofs och smalare hals. Hanen har vidare mörkt bröst, ett svart fält på sidan med vita fläckar och mindre vitt på vingen. Honan saknar den skarpa gränsen mellan brunt huvud och grå kropp.
I Sverige är den spridd över hela landet, talrikast i östra skärgården. I de flesta områden i Sverige är storskraken en flyttfågel men den övervintrar ofta på östkusten söder om Stockholm så länge Östersjön inte fryser till helt. Annars övervintrar många av de svenska storskrakarna på västkusten, i Danmark, Tyskland, Polen och i Nederländerna.
Storskraken vistas vid både sött och salt vatten. Under häckningsperioden lever de parvis och övrig tid i flockar. Boet placeras ofta i håligheter i träd eller trädliknande holkar, och honan lägger vanligtvis sju till åtta gulaktiga ägg.
På hösten samlas ofta stora flockar av denna fågel och bedriver ett slags gemensamt fiske. Alla fåglarna bildar då en linje som är parallell med stranden och simmar in mot land under oupphörligt dykande och plaskande med vingarna. På detta sätt driver de småfisken framför sig för att fånga den nära land.
I Sverige har den bland annat kallats drivfågel, fiskand, fiskånn (i Närke), gulskrak, horsskraka (i Finland), körfågel, skräcka, dipping (i Skåne) och vrakfågel (i Bohuslän). Vissa kallar än idag storskrakehonan för skräcka. Som förklaring till trivialnamnet vrakfågel, anges att när fåglarna ätit sig mätta simmar flocken sakta ut på öppet vatten för att vila och "låter vräka sig av vågorna".
Källa: Wikipedia
Foto: Bo Vading