Djur på Lidingö: Igelkott

Det finns fortfarande igelkottar på ön. Foto: Wikipedia.
Natur25 oktober 2020 kl 05.42

Igelkott Erinaceus europaeus förekommer sparsamt i trädgårdar och grönområden i anslutning till bebyggelse, huvudsakligen i ett stråk från Baggeby, Larsberg, Högsätra, Gångsätra, Skärsätra, Hersby till Sticklinge. Från norra ön finns också rapporter från Storholmen, Trolldalen, Siggebogården, Askrike och Rudalid (enligt förteckning som publicerades av Lidingö Ornitologiska Förening 2003 och 2018).

Från östra delen av ön har arten rapporterats från Brevik, Käppala och Gåshaga. Cirka 25 fyndplatser är noterade 2003-2017. I början av 2000-talet sattes skadade och omhändertagna igelkottar ut på Bosön av Katastrofhjälpsgruppen.

I juli 2016 efterfrågades observationer av igelkott på Lidingö (Carlberg 2016). Responsen var överväldigande, och totalt inkom över 25 positiva svar, med observationer av 1-2 igelkottar i cirka 16 områden. Många av observationerna hade gjorts åren 2014-2016. Endast en rapport om trafikdödad igelkott inkom (nära Åkervägen, Hersby). I förteckningens första upplaga 2003 var inga trafikdödade igelkottar kända från ön (BS).

Igelkott vid Åkervägen och Larsberg. Foto: Kerstin Nylander och Åsa Diederichsen.

Igelkottar har korta extremiteter och de bakre är lite längre än de främre. Varje fot har fem kloförsedda tår. Den andra, tredje och fjärde tån är nästan lika långa och den femte liksom den första är kortare med mindre klor. De är hälgångare, som sätter hela fotens undersida på marken.

Som fullvuxen är igelkotten 20–30 centimeter lång, varav svansen utgör cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 680 gram. På sensommaren har de vuxna individerna byggt upp ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret. Som mest kan en vuxen igelkott väga upp till 1 500 gram i Storbritannien; på kontinenten kan de bli betydligt större. Efter vinterdvalan då alla reserver förbrukats, kan den väga så litet som 350 gram.

Den har en lång och rörlig nos. Igelkotten har 36 tänder. Som hos flera andra insektsätare är alla tänder kraftigt utvecklade.

Ögonen är runda och små. Med en längd av cirka en centimeter är även öronen små och nästan gömda i pälsen. Deras syn är mindre utvecklad och spelar antagligen ingen större roll vid födosök. Åtminstone ett exempel på en nästan helt blind igelkott som ändå inte uppvisade försämrad fitness har konstaterats. Det finns till och med belägg för att blinda igelkottar framgångsrikt har fött ungar. När igelkotten söker föda använder den huvudsakligen luktsinnet, även hörseln är väl utvecklad.

Foto: Wikipedia

Taggar
Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar. Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 500 taggar. Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den faller av för att skapa plats åt en ny tagg.

Läte
När igelkottar undersöker sin omgivning utstöter de vanligtvis svaga läten som liknar flåsanden och nysningar. Lätena åtföljs oftast av ett rasslande när de går genom tät undervegetation. Ibland hörs också smackande och knakande ljud som visar att igelkotten har hittat något ätbart.

Ett tydligare gnällande läte hörs när de vanligtvis ensamlevande igelkottarna träffar på varandra i närheten av ett matställe. Gnällandet höjer sig till ett skarpare flåsande eller fräsande när igelkotten känner sig hotad. Några beskrivningar nämner även ett udda skrik som läte. Troligtvis skriker igelkottar bara under akut hotfulla situationer. Annars är igelkottens läte under parningen högljutt. Dessa läten liknar snarkningar eller ljudet från en såg.

Juvenila igelkottar som ännu inte lämnat sin moder har ett skriande läte som de utstöter när de är rädda eller kallar på modern.

I Sverige förekommer den allmänt i landets södra och mellersta delar samt mer eller mindre allmänt längs norrlandskusten upp till Haparanda. Isolerade bestånd hittar man kring små samhällen i Norrlands inland. Dessa har förmodligen uppkommit genom inplantering.

Igelkottar föredrar ett omväxlande landskap med häckar, buskar, växter som bara höjer sig lite över marken, ängar, mindre trädansamlingar eller döda trädstammar och ibland även ytor med grus. De förekommer även vid kanten av lövskogar. De undviker däremot barrskogar, områden som helt saknar träd eller buskar och blöta habitat som träskmarker. De vilar i buskar, i håligheter i träd och i bergssprickor. Ibland använder de bon som har lämnats av andra däggdjur. Idag påträffas igelkottar huvudsakligen på ängar med några fruktträd, i naturnära trädgårdar, i parker och på kyrkogårdar samt vid utkanten av städer och byar. Som kulturföljare kan de ibland kompensera förlusten av levnadsområdet i andra regioner.

Foto: Wikipedia

Föda
Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland jordlöpare och andra skalbaggar, tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar. Igelkotten äter nakna snäckor, till exempel sniglar, men dessa utgör bara en till fem procent av igelkottens föda. Igelkotten lämnar oftast snäckor (det vill säga landbaserade blötdjur med skal) orörda, troligtvis för att den har svårt att bita sönder deras skal.

Gräsmarker som betas extensivt av boskapsdjur är troligtvis bland de bästa platser för igelkottar att hitta byte. Ibland vandrar de upp till en kilometer per natt på liknande områden under letandet efter föda. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss och sorkar. Av dessa tar igelkotten nästan bara unga, nakna, blinda individer, som den hittar slumpmässigt. Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer av dessa djur. Å andra sidan äter igelkotten as och tar döda individer av de nämnda däggdjuren som föda.

Under tiden som igelkotten uppfostrar sina ungar, utgör fågelägg och ungfåglar en större andel av födan. Igelkotten kan inte knäcka ägg av tamhöns, men tar ibland nykläckta kycklingar som byte. Mindre ägg som läggs av markhäckande fåglar utgör dock en del av igelkottens föda, som ägg av måsar, tärnor, lärkor, fasan och rapphöna samt av piplärkor.

Myter kring föda
I äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor utsträckning äter ormar. Dessa djur träffar bara sällan på varandra då igelkotten är aktiv på natten och ormar huvudsakligen på dagen. Det är sant att igelkottar kan utstå större mängder av ormgift än andra djur med samma storlek, men ormar ingår så gott som aldrig i dess föda. Det förekommer bara att igelkotten äter orm, om den råkar hitta en redan död orm.

En annan myt är att igelkottar bär födan på taggarna. Trots att blad och frukter ibland fastnar på taggarna, utgör de vanligen ingen föda. De får detta besvärande påhäng slumpmässigt under sina vandringar, men de anstränger sig inte särskilt för att bli av med det.

Allmänt dricker igelkottar gärna från ett fat med komjölk, men de är laktosintoleranta och får diarré av komjölk, varför detta bör undvikas.

Aktivitet och socialt beteende
Som alla igelkottar i underfamiljen Erinaceinae är denna art aktiv i gryningen och under natten. Under dagen sover igelkotten i sitt bo. Det finns två tidsperioder där igelkotten är aktivast. Den första ligger mellan klockan 18 och 21, den andra mellan midnatt och klockan tre.

Igelkotten sover cirka 18 timmar om dygnet, då den inte ligger i dvala.

Hanar vandrar regelbundet genom ett revir som kan vara 100 hektar stort. Honor har däremot territorier som sällan är större än 30 hektar. Allmänt vistas igelkottar hela livet i samma område. Fördelade över hela reviret finns flera bon av gräs, löv, kvistar och barr som igelkotten uppsöker oregelbundet. På grund av att igelkottar lever ensamma undviker de utanför parningstiden kontakt med artfränder. Reviren är inte särskilt avgränsade mot varandra och överlappar på flera ställen.

Hanar vandrar varje natt två till tre kilometer vid letandet efter föda. Honornas vandringar är något kortare. Undersökningar av individer, bland annat sådana som fått en radiosändare fäst på kroppen, har visat att igelkottar kan simma genom floder. Vanligtvis utgör vattendrag revirets naturliga gräns.

Foto: Wikipedia

De flesta människor känner till igelkottens förmåga att rulla ihop sig till ett taggigt klot. Vid denna procedur samverkar flera olika muskler i igelkottens kropp. Det finns till exempel muskler vid varje tagg (Musculus arrector pili) som reser taggen. Igelkottar rullar inte alltid ihop sig när de känner sig hotade. Ibland gömmer de bara ansiktet eller höjer bara taggarna på hjässan.

Igelkotten kan inte förflytta sig självständig (rulla framåt) när den intar formen som liknar en boll.

Vinterdvala
Igelkotten ligger i dvala på vintern, men vaknar ibland. Under tiden med mindre tillgång till föda sover djuret fem till sex månader (från oktober eller november till april) i ett skyddat klotformigt bo eller i högar av kvistar och löv. Artens ämnesomsättning är starkt reducerad under tiden. Kroppstemperaturen sjunker från cirka 36 till 8 °C, andningsfrekvensen ligger vid en till två gånger per minut och hjärtat slår ungefär fem gånger per minut. Under vinterdvalan förlorar igelkotten mellan 17 och 26 procent av sin vikt. För att överleva vintern måste djuret väga minst 500 gram innan vinterdvalan börjar. När lufttemperaturen är 15 °C vaknar igelkotten.

Individer som hölls i fångenskap går inte i ide.

Parning, dräktighet
Igelkottarnas parningstid börjar redan vid slutet av april eller i maj och sträcker sig fram till augusti. Hanar vandrar långa sträckor under letandet efter en hona som är beredd till parning. Hittar hanen en hona som han antar är parningsberedd går han med stort tålamod runt honan. Är honan inte intresserad vänder hon bakkroppen med uppåtriktade taggar mot hanen. Hon slår även mot hanens huvud under flåsande och gnällande läten. Rörelserna som igelkottarna uppvisar under dessa ”strider” är så påfallande att de ibland betecknas som ”igelkottkarusell”. Dessa karuseller kan pågå flera timmar. När en annan hane lägger sig i tvisten, utnyttjar honan oftast hanarnas rivalitet till att fly.

Trots taggarna använder igelkottar den parningsställning som är vanlig för de flesta däggdjur. Hanen bestiger honans rygg. Honan pressar under parningen kroppen mot marken och håller samtidigt taggarna tätt intill kroppen. Själva parningsleken pågår flera timmar med några vilopauser. Om hanen efteråt bestämmer sig att stanna i honans närhet blir han kort före förlossningen bortdriven med bett. Vanligare är att hanar kort efter parningen lämnar honan för att leta efter andra honor som är parningsvilliga.

Efter dräktigheten som varar i ungefär 35 dagar föder honan mellan juni och september sina ungar. De flesta ungarna föds i augusti. Som boplats används ett stort bo av torrt gräs, gammalt löv och mossa som byggs cirka en dag före förlossningen. Ofta utnyttjas ställen som är skyddade för regn som håligheter i träd, täta rishögar, högar med trä, eller hålrum under stugor eller lådor. Igelkottar väger vid födelsen mellan 12 och 25 gram och har ögonen och öronen förslutna. En hona som känner sig störd vid förlossningen lämnar sina ungar eller äter upp dem.

Nyfödda igelkottar har cirka 100 vita taggar, som i början är inbäddade i djurets rosafärgade hud. Redan under de första veckorna växer allt mer taggar med den typiska brun-vita färgen. Ungefär 14 dagar efter födelsen öppnar igelkottar sina ögon för första gången och efter cirka 21 dagar får de sina mjölktänder. Dessa byts efter två till tre månader stegvis till blivande tänder. När ungarna är över tre veckor gamla lämnar de ibland sitt bo för att leta efter föda. Efter ungefär sex veckor sluter honan att ge di. Vid denna tidpunkt väger ungdjuren mellan 200 och 250 gram. Efter ungefär nio månader blir ungarna könsmogna.

Fiender, faror och sjukdomar
Även när igelkotten är helt ihoprullad är den inte fullständigt skyddad mot fiender. Till igelkottens naturliga fiender hör rovdjur som mård och räv. Kungsörn och berguv har tillräckligt långa och kraftiga klor för att döda en igelkott när den är helt ihoprullad. Även grävling har den styrka som krävs för att öppna en ihoprullad igelkott. Berguv och grävling är därför i Centraleuropa de största fienderna för igelkotten.

Sjuka igelkottar och djur som drabbas av svält saknar vanligen förmåga att helt rulla ihop sig. Dessutom letar hungriga igelkottar på dagen efter föda. Dessa individer blir ofta byte åt mård, iller eller vildsvin och måste uthärda attacker av kråkor och skator. De hotas ibland även av tamhundar.

Igelkotten lider i stor utsträckning av parasiter. Ektoparasiterna utgörs huvudsakligen av loppor som ”igelkottloppan” fästingar och andra kvalster. Bland infektionssjukdomar spelar salmonella en större roll och svenska forskare har också funnit att upp till 60% av igelkottarna bär på meticillinresistenta stafylokocker. Däremot drabbas igelkotten mycket sällan av rabies och den överför inte heller mul- och klövsjukan.

Hittills saknas den information som krävs för att ge ett tillfredsställande svar angående igelkottens livslängd. Det är bevisat att igelkottar i naturen har blivit sju år gamla. I fångenskap har igelkottar nått en ålder på över tio år. Däremot når bara ett litet fåtal av alla nyfödda ungar en liknande ålder. Det har visat sig att dödligheten hos unga igelkottar är mycket hög. Av en kull med fem ungar dör vanligtvis en unge innan den kan lämna boet. Av tio ungar överlever bara ett eller två det första levnadsåret. Av de kvarblivande ungarna blir bara 50 procent äldre än två år.

De största hoten för igelkotten utgörs av förändringar i djurets levnadsområde som har åstadkommits av människan.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *