Grävlingen (på latin Meles meles) finns i hela landet förutom i de mest karga delarna av Norrlands inland. Den är en riktig allätare som gärna tar för sig av allt från växter till mindre däggdjur och fåglar. Grävlingen hör till familjen mårddjur.
Grävlingen kan egentligen inte misstas för något annat utom möjligen mårdhund. Grävlingen är dock knubbig, har korta ben, kort svans och avlångt huvud.
Mest aktiv är grävlingen nattetid. Till skillnad från övriga mårddjur färdas den mest i gång eller trav.
Grävlingen bor i gryt. Det kan vara en hålighet i marken som uppstår antingen genom klippblock eller att grävlingen grävt större eller mindre gångsystem i sand eller lera. Under sommarhalvåret bebor ibland grävlingen mindre gryt, medan de inför vintern ofta ser till att göra i ordning för sig i ett större och frostfritt gryt. Gryt som ett år bebos av grävling kan nästa år bebos av räv och vice versa. Samma gryt innehåller ibland båda arterna.
Kännetecken på att grävling vistas i området är så kallade grävlingtrattar. Det är små håligheter i marken som uppstår när grävlingen borrar ner nosen i mjukt underlag för att få tag i något ätbart.
Grävlingen är en plockare och ingen effektiv jägare. Den har en förkärlek för daggmask där dessa finns att tillgå. Följaktligen föredrar den rika biotoper, som lövskogar och övergivna jordbruksmarker. Denna förkärlek är speciellt uttalad under våren. Senare på sommaren och hösten, äter grävlingen en hel del säd och mycket bär. Likt björnen bygger grävlingen på detta sätt upp fettreserver inför vintern. Den tillbringar då mycket tid även i skogar och på hyggen.
Grävlingen sover under vintern och vintervilan beror på klimat och väder. Under milda perioder även mitt i vintern kan grävlingen vara ute och röra på sig. Under vintervilan kan den förlora upp till halva sin vikt. Föryngringstakten i grävlingstammen är långsam, då honorna kan få sin första kull först vid 2 års ålder och bara får två-tre ungar per kull. Parningen äger rum i mars-juni och efter en period med fördröjd implantation föds ungarna i januari-mars.
Grävlingar lever ofta i grupper inom ett revir. Reviret markeras genom att grävlingen trycker bakdelen mot olika föremål för att avsätta sekret från en körtel från undersidan på svansen.
Slagsmål med andra grävlingar, trafikolyckor och jakt är vanliga orsaker till att grävlingar dör. Vargen är en viktig predator där den förekommer. Man antar att grävlingsstammarna begränsas av tillgång på föda.
De flesta grävlingar jagas för jaktens egen skull eller som ett led i en rovdjurskontroll eller för att undvika skada på egendom. Grävlingen kan göra skada på havre genom att gå runt på fälten och bryta ner stråna för att komma åt och äta sädeskornen. Ganska vanligt är det att grävlingen orsakar problem i trädgårdar och under hus genom att gräva gryt, skapa latriner eller söka föda.
Grävlingen är en födogeneralist, vilket gör att dess predation på olika arter varierar kraftigt. Men den har potential att predera på markhäckande fågel i både skogs- och jordbrukslandskapet. Ett mönster som observerats är att denna predation är högre i norra Europa än i södra. Enligt en svensk studie av fasan stod grävlingen för 23% av ödeläggelse av fasanens bon på äggstadiet. Övrig föda är diverse insekter, sniglar, snäckor, grodor, smådäggdjur, frukt och ollon.
Källa: Jägareförbundet