Vår svenska ekorre har det vetenskapliga namnet Sciurus vulgaris. Sciurus är släktnamnet och betyder "han som skuggar sig med svansen".
Arten finns från Irland i väster genom hela Europa, och förekommer genom hela Asien ända till den japanska ön Hokkaido i öster, undantag för delar av Italien och södra Spanien.
Anatomi
Ekorrbenen är långa med förlängda baktassar. De har spetsiga böjda klor med fem tår både på fram- och baktassarna. Detta ger bra fäste när djuret klättrar.
Ekorren har en mycket bra syn. Den kan se i färg, men kan inte skilja mellan rött och grönt. Ögonen är placerade högt upp och långt bak på huvudet vilket gör att den snabbt kan upptäcka rovdjur som anfaller uppifrån/bakifrån.
Svansen, som är lång och yvig, används som balansstång och till att signalera med mellan individer. Ekorren använder även svansen som värmereglering.
Ekorrens hem och familj
Ekorren är den enda gnagare som har sitt bo ovanför snötäcket. Boet är cirka 30 cm i diameter och är oftast placerat precis vid trädstammen, 6-10 meter över marken. Det är främst granar som utnyttjas som boträd.
I mellersta Sverige föds under goda kottår ekorrens ungar redan i mars. Hon föder oftast 4 ungar men kan få ända upp till 8 stycken. Dessa föds nakna och blinda. Efter 22 dagar slår ungarna upp ögonen.
Nötter och frön är ekorrens melodi
Hasselnötter, frön från grankottar och frön från tallkottar i nu nämnd ordning är den föda ekorrarna föredrar. Den äter även knopparna på barrträdens årsskott.
På Lidingö kan man stöta på ekorrar lite här och där, men de är vanligast i skogsområden.
Källa: Naturhistoriska riksmuseet