Duvöken är en medelstor hökartad rovfågel med ett stort utbredningsområde vilket sträcker sig över de tempererade områdena på norra halvklotet. Den gynnas av välbevarade skogar som sköts försiktigt, och på Lidingö finns ett antal revir.
Duvhöken är en kraftfull rovfågel som kan väga upp till 1200 gram. Den har breda, rundade vingar och en kort och tydligt bredbandad stjärt. Honan är väsentligt större än hanen och har en längd på 58-64 centimeter och ett vingspann på 108-120 centimeter, i jämförelse med hanens omkring 49-56 centimeters längd och ett vingspann på 90-105 centimeter. En fullvuxen hanhöks ovansida är gråblå och undersidan ljus med många grå tvärvattringar. Hjässan och kinderna är mörkt gråblå, näbben gul och ett tydligt vitt streck syns vid ögonbrynet. Den vuxna honans rygg och hjässa är brungrå och tvättattraderna på buken är grövre än på hanen. Honan har breda höfter med vita, ytliga undre stjärttäckare och grova gula mellanfotsben som saknar fjädrar på den nedre delen.
Duvhöken föredrar skogsmiljö, föredragsvis med inslag av äldre barrträd. Boet byggs av ris och fylls sedan med mossa, lav och gräs. Höken återanvänder samma bo men bygger på det varje år, i första hand på höjden. Ett duvhöks-par återvänder samma bo i höst tre år i följd, troligtvis på grund av parasiter. Ofta har paret flera olika bon i sitt revyer som de väljer mellan varje år. Tonen lägger i genomsnitt tre till fyra ägg, vanligtvis i maj, och ruvar mellan 36 och 38 dygn. Duvhöken är ett rovdjur och lever av fåglar och mindre däggdjur som ekorre, hare, större fåglar som exempelvis tjäder, och emellanåt också andra rovfåglar. Höken lever också av as, särskilt under vintertid. Honans större storlek gör att hon kan slå större byten än hanen.
Duvhöken är en av de rovfåglar som bäst uthärdat människans förföljelse och tycks inte ha drabbats särskilt hårt av miljögifter i naturen. Arten kategoriseras som livskraftig och har ett omfattande utredningsområde och med en stor global population. Den svenska stammen minskade från 1800-talet till 1900-talets mitt, då på grund av jakt. Under 1950-talet var det miljögifter som istället påverkade duvhökens population, men efter att vissa miljögifter förbjöds har stammen återhämtat sig. Duvhöken är fredad från jakt i Sverige, men det går att få tillstånd till jakt vid särskilda omständigheter.
Källa: Wikipedia