Igår hade jag städarna här, de kommer var fjärde vecka. Och idag kom de båda fönsterputsarna från samma firma. Det är stressigt dessförinnan för mig; full fart verkligen. Egentligen skulle senior service fixaren från kommunen ha kommit igår vid lunchtid för att hjälpa mig ta ned gardinerna men han hade ett så tight schema att jag lånade grannens trappstege och tog ned gardinerna själv. Alla utom en gardin som hade fastnat i en fingerkrok och en balkonggardin som jag inte klarade heller.
Samtidigt med detta ståhej så hade macen blivit helgalen. Jag hade precis meddelat digitala lotsen i stadshuset att de försvunna mapparna hade återfunnits på samma ställe på skrivbordet där de brukar vara och fått mail från honom ”Så skönt att mapparna kom tillrätta.” Hur skulle jag nu kunna svara ”Javisst jätteskönt. Men nu har jag serverproblem. Jag varken kan skicka eller ta emot epost.” - Det var rent hopplöst. Här försöker man vara effektiv och så uppstår ett nytt datorproblem. Problemet med mig är att jag tror på genvägar. Att läsa instruktioner har aldrig varit min starka sida. Sånt straffar sig i längden, att skippa instruktioner. Genvägar är senvägar.
Datorproblemen störde min nattsömn och det visar sig sen på dagen. Fönsterputsarna är tack och lov effektiva och jobbar snabbt med fönstren till trerummaren plus balkonginglasningen. För hövlighetens frågade jag om de ville ha kaffe men de hade just ätit lunch. Så jag stängde balkongdörren igen.
En stund senare undrade jag för mig själv hur långt de hade hunnit, de brukar ju jobba så snabbt med balkonginglasningen. Då ser jag till min förvåning att de två stora karlarna står och knackar på balkongdörrens fönster för att påkalla min uppmärksamhet. - Jag hade ju låst dem ute! ”Ursäkta mig det här var verkligen inte meningen,” sa jag. Den ene muttrade något om övertid. Men fönstren blev skinande rena och snabbt gick det övertiden till trots.
Det är inte första gången jag låst någon ute. När vi bodde i villan så hände det ett par gånger att jag låste ut mina tonåringar i tron att de också gått och lagt sig. Vaknar sent på kvällen av världens ringning på dörrklockan och rusar ned för att öppna. Jag hade nämligen för vana att låsa ytterdörren från insidan och låta nyckeln till polislåset sitta i. Det är ju rätt praktiskt på mornarna för då vet man exakt var nyckeln är. Men inte populärt för den som råkar bli utelåst! Och där står sonen och är allt annat än glad ”Måste du alltid låsa…” Min lama ursäkt att jag trodde han hade gått och lagt sig hörde han nog inte…