Det kör ofta ihop sig för den som byter handväska - och inte bara för mig. Det gäller att tänka sig för - om det nu hjälper - men lite tur och vänliga medmänniskor underlättar.
Den morgonen hade jag bara tagit bussen till C för att posta brev och köpa ett 30-dagarskort på Pressbyrån, plus några varor på Coop. När jag skulle plocka ned varorna i dramaten, sa kunden efter mig ”Ska du inte ta ditt kort också?!”
Det var så det började. Kortet satt kvar i kortterminalen. Lätt chockad tackade jag denna uppmärksamma medmänniska. Heder åt henne och alla hennes likar!
Sedan slog jag mig ned i vänthallen på Mötesplats Tor, hängig efter förkylningen och medtagen än av upplevelsen vid kassan på Coop. Efter 45 minuters väntan kom buss 921 och jag åkte hem direkt och började gå igenom mina inköp och kvitton. Men det var något som inte stämde. Jag hade ju en kasse till med nyckelknippe med postnyckel och källarnyckel i en lång kedja i ett fack. Plus en folder med en remiss till röntgen om ett par veckor. Väskan har jag tröttnat på för länge sen men nycklarna och remissen! Väskan måste vara kvar i centrum. Det fanns bara en sak att göra: ta nästa buss tillbaka.
Men först måste jag få i mig lite lunch på stående fot. Och så långa benet före till bussen. Jag frågade chauffören om en väska hade kvarlämnats vid en tidigare tur. Men det var ju inte samma chaufför.
Väl framme vid Tor frågade jag chauffören hur lång tid jag hade på mig innan bussen skulle tillbaka. Jag behövde ju bara kolla om min väska fanns antingen på Coop eller om den var kvar i vänthallen på Mötesplats Tor. ”Jo det var 12 minuter,” sa han. Det räckte för mig.
Så direkt kilade jag över till Tor och därefter skulle jag till Coop. Men där på bänken vid Tor kom jag av mig helt. DÄR var ju väskan! Precis där jag hade lämnat den. Jag kom helt av mig i mitt rörelsemönster. Coop? Forget about Coop. Här var ju min väska. Och nycklarna som var så viktiga fanns i ett fack och foldern med remissen likaså.
Klang och jubeltid! Dagen var räddad!