Det är litet och svagt grönfärgat. Mindre än ett vanligt spelkort. Jag håller det i handen och tänker att det tagit så lång tid att få en sån liten fjuttsak. Men så ser dom ju nästan alltid ut, alla färd- och inträdesbiljetter till något större. Små men betydelsefulla. Ibland livsavgörande. För det är ju precis vad detta är. Inträdesbiljetten till ”Den Nya Världen”. Eller utträdesbeviset från ”Den Gamla”, hur man nu ser på saken.
Jag ser mitt eget ansikte under plasthöljet. De pigga, nyfikna ögonen. Det kortklippta håret, som klippts ytterligare en gång sedan bilden togs. ”Hair today - gone tomorrow”, som Elvis sa när han snaggades inför lumpen i Tyskland. Mer än fem månader har alltså gått, nästan ett halvår. Med många brev och dokument över Atlanten, mellan mej och min morbror Fred i New York som har huvudansvaret, eftersom jag bara är 17 år.
Alla papper med namnteckningar och strikta formuleringar som: ”I herewith guarantee that...”. Alla läkarundersökningar, de mest noggranna min kropp hittills utsatts för. Även själen. På Pastorsämbetet, kyrkoförsamlingen, samtal med konfirmationsprästen Anders Thidevall i Lidingö kyrka. Inte minst på själva ambassaden. Fingeravtrycken. Från alla tio. Ett i taget, ”tummetott- slickepott-långeman...”. Alla avgivna löften, på heder och samvete.
Jag hade aldrig riktigt trott på det knäppa ryktet att man muntligen skulle tvingas svära på att inte döda presidenten. Jag passerar ut genom de höga gallergrindarna och lämnar ambassadbyggnaden bakom mig för sista gången. Viker av ner mot Strandvägen. När jag kommer bort till Djurgårdsbron stannar jag till och tar i fantasin farväl av Skansen och Gröna Lund, två av mina bästa barndomsvänner. Jag fortsätter uppför Narvavägen, säger adjö till min gamla församlingskyrka. - Hej då, farbror Oscar! Nu tillhör jag inte dej längre.
Jag går in på konditoriet med samma namn, beställer kaffe och Napoleonbakelse. Den allra sista tänker jag. Inga fler mazariner eller wienerbröd, för nu väntar andra bullar. Jag tar fram kortet igen, försöker läsa lite av texten på min knaggliga skolengelska: ”This is to certify that ... och så mitt eget namn, Jag ryser av välbehag. Utan att kunna den exakta översättningen anar jag att den är densamma som skolintygen min far undertecknade till lärarinnan när jag legat sjuk : ”Härmed intygas att ...”. Samma känsla av rakryggad uppriktighet.
Servitrisen kommer till bordet med min beställning. Häller upp kaffet, kastar en blick på det lilla gröna kortat som jag precis hunnit vända på, ler mot mig. Medan jag låter gaffeln sakta arbeta sig igenom bakelsens övre skikt av rosa glasyr och smördeg ser jag de båda äldre damerna sitta och samtala med varandra borta vid fönsterbordet, tycker mig ana deras dialog:
Moder Svea: - Jo, han är nog en bra pojk´ innerst inne. Det är inget ont i honom, trots att han ställt till det för sig ibland. Även för sina föräldrar. Det kommer nog göra honom gott att komma härifrån och få slita lite, känna på vad det innebär. Visst har han haft det bra härhemma, men han är absolut ingen goddagspilt.
Frihetsgudinnan: - Well I do hope you are telling me the truth. I will sure welcome him to his new home and hope he understands what I expect from him, considering work and common social behaviour. Because I do not want any “cake-eaters*” around, so I take your words for granted that he is not of that kind.
*(cake-eater; am. 20-talsslang: dandy, playboy)