En dag deklarerade sonen att han tänkte flytta hemifrån så fort han hade gjort lumpen. Det var så det började, vår flyttkarusell. Dottern var inne på samma linje. Även hon tänkte flytta hemifrån och skulle försöka hitta något eget. Hon gick en utbildning inom vården, hade praktik jämte skolan och var inställd på att hitta en 1-rumslägenhet i stan för att få närmare till allt och slippa stå och vänta vid Ropsten på Lidingöbanan som då på kvällstid körde med 20-minuters trafik. Det lät ju rimligt även i mina öron.
Så började jakten på en bostad till mina ungdomar och själv skulle jag också ha tak över huvudet. De pengar som de hade fått efter sin far skulle inte räcka men med bankens hjälp ordnades ett förskott på husförsäljningen, som en grundplåt till var sin etta; själv skulle jag få det som blev över, så att säga.
Så var det dags för mig att börja gå på visningar på Lidingö. Det låg nära till hands att börja kolla lägenheter i Skärsätra, ett område som jag kan sedan barnsben. Jag gick på en visning i låghusen på Pyrolavägen som verkade lockande. Lägenhetens layout var bra och standarden ok men ändå stämde det inte.
Till sist var där ännu en trea till salu och tidigt en söndagsförmiddag gick jag dit och ringde på. Det satt en nyckelknippa i dörren som jag genast tog ut för att överlämna till ägaren. Dörren öppnades och jag bad om ursäkt för att jag var tidig men förklarade att jag var så angelägen att hitta en lägenhet. Det var ok och jag fick stiga på.
Då passade jag på att överlämna nycklarna som suttit i dörren och sa ”Jag tycker du ska vara försiktig med dina nycklar.” Den unga kvinnan såg chockad ut och satte sig ned på en stol för att lugna ned sig. Hon sa ”De måste ha suttit i dörren sedan igår kväll.” Tydligen var det mäklaren som hade glömt nycklarna i dörren.
Utanför porten frågade en ung man som tydligen var mäklaren vad jag hade tyckt om lägenheten. ”Jo lägenheten var fin, allt var fint, men jag skulle inte trivas med en parkering alldeles utanför köksfönstret,” sa jag. ”Jag vill ha utsikt och se natur och helst vatten, inte en parkering.” ”Då ska du gå på en visning nu på söndag i det huset på 10:e våningen. Där får du den utsikt du vill ha.” Jag tittade tvivlande upp mot huset som han pekade ut och sa. ”Ett höghus!” ”Gå dit och titta och du kommer att vilja ha den”.
Och här är jag nu i just den lägenheten över fyrtio år senare. Och har aldrig ångrat mig en dag att jag följde mäklarens råd att gå och titta på lägenheten. Jag tänker på hur saker hänger ihop. Det är inte bara slumpen, det är något mer. Min mor sa ofta ”Det är någon mening med allt”. I det här fallet så tror jag nog på Karma .