”Centan” kallades spårvägshållplatsen i området jag bodde. Egentligen hette den Centralvägen och ingick i södra Lidingöbanans linje 21 som trafikerade Gåshaga - Humlegården. Den blev för oss tonårskillar under ett par år på 1950-talet den stora mötesplatsen, för där fanns det mesta som lockade i den ålder vi befann oss i.
Där låg det beryktade ungdomshemmet ”Skärsätra Flickhem” som kallades ”Panget”, och till och med drog till sig killar från Stockholm med dess förorter. På 60-talet skulle Lena Nyman hämta inspiration där för sin roll som flickan Steva i Vilgot Sjömans omskakande film ”491”. I dess närhet låg även biografen Röda Ugglan, även kallad ”Lusoperan”. Där kördes för oss inspirerande filmer som ”Ung rebell” med James Dean och ”Vild ungdom” med Marlon Brando. Kläderna de bar i dessa filmer hägrade. James Deans röda jacka. Marlon Brandos skinnpaj. Bakpå ryggen av denna syntes en dödskalle avbildad, som alla de övriga i hans MC-gäng också hade. Vi tyckte det var så häftigt att jag fick i uppdrag att måla en liknande på våra skinnjackor. På kompisen Frippes jacka hade inte färgen hunnit torka så hans farsa hade fått silverfärg på sin gröna lodenjacka. När jag fick höra det blev jag jätteskraj för jag brukade möta honom på hans väg till AGA där han jobbade. En dag stoppade han mej och sa på sin breda norrländska:
- Du grabben. Du ä ju en rikti' konstnär vettja'. För den där dö'skallen, den ä ju väldi't lik!
I stationshusets väntsal värmde vi oss och spelade kort när det var kallt ute. Vi blev ofta utjagade av två nitiska järnvägstjästemän som kallades ”Harpalten” och ”Pingvinen”. Det fanns också en Pressbyråkiosk där vi köpte cigaretter, tidningar och godis. Tanterna i kiosken hette fru Lutteman och fru Drill. Dom deltog alltid med stor spänning i vad som försigick runt deras kiosk och ibland när polisen tillkallats för att återställa ordningen brukade dom förlänga öppettiden för att se hur det hela skulle förlöpa.
Ibland utbröt spontana ”krig” med kokosbollar. Dom kostade 25 öre styck och det brukade oftast börja med att någon i gänget köpte tre fyra stycken, satte i sig en av dom medan vi stod och dö'snackade. Sen kunde personen ifråga helt överraskande och utan anledning attackera någon av oss andra och mosa upp de återstående kladdigheterna i ansiktet eller håret. Detta blev öppningen, eller krigsförklaringen om man så vill, och flera störtade bort och köpte snabbt upp sig på ett batteri och gick lös på varandra. Vi fick kamma om våra elvisfrisyrer efteråt som faktiskt blev ännu stadigare när lite av sockersmeten blandat sig med Brylcrèmen. Kiosktanterna gjorde stora förtjänster vid dessa tillfällen och verkade inte ha några som helst moraliska betänkligheter över sin del i det hela.
Dom var även lite roade av våra putslustiga kommentarer, typ:
- E're här Pressbyrån?
- Javisst.
- Jaha, då ska jag be å få ett par brallor pressade.
- Ska det där vara kvickt?
- Nä, de räcker om jag får dom på freda'.