Det märkliga var att när jag fick upp denna bild ur Lidingö Hembygdsförenings bildarkiv kände jag med en gång att det måste vara hon. Och det var det! Min småskolefröken Maria Wallgren från Torsviks folkskola 1950-52. Hon som jag tyckte så mycket om. Så snäll, omtänksam och förstående. Jag som både kunde läsa och skriva lite när jag började första klass (det hade min storasyster lärt mig) hade med mig små tekniska leksaker som jag satt och roade mig med i smyg. Fröken hade sett det, kallade fram mig till katedern där jag fick visa upp och demonstrera dem inför klassen. Bl.a. en liten krokodil av metall som man drog fram och tillbaka mot ett hårt underlag så det sprutade gnistor ur dess käftar. Efter detta fick jag sätta mig igen och kunde då lugnt följa med i undervisningen med bokstavsväskorna som innehöll alfabetet.
En annan gång när jag låg sjuk i mässling kom hon hem till familjen med mina läxböcker. Jag blir rörd när jag tänker på dessa saker. Hon torde ha varit i samma ålder som min mormor, som var född 1889 och bodde med vår familj till sin död 1968.
Ett annat starkt minne jag har av fröken Wallgren är när vi inför terminsavslutningen repeterade vad vi skulle uppföra inför närvarande föräldrar. Det gällde bland annat att sjunga en sång om årets månader som inleddes följande: ”Januari börjar året – februari kommer näst – mars, april har knopp i håret.... ”. De där orden ”knopp i håret” fick mig att brista ut i gapskatt. Jag kunde bara inte hålla mig eftersom jag framför mig såg en figur ur nån tecknad matinéfilm som fått en bula på huvudet och stack upp ur håret. Sången i klassrummet avbröts och vi fick börja om. Men när vi kom till det där partiet var det kört på nytt. Jag kunde bara inte hålla emot. Denna gång blev fröken lite irriterad så hon bad mig gå ut i korridoren och lugna ner mig ett par hekto, vilket jag också tyckte lät kul. Det kändes inte alls som en bestraffning utan tvärtom, nästan lite befriande. Där utifrån kunde jag sen höra dem sjunga igen och när de kom till det där ”aprilliga knopp-i-håret” skrattade jag för mig själv, eftersom mina inre bilder fanns kvar helt intakta.
Det dröjde inte länge förrän fröken kom ut. Vi satte oss vid ett bord och hon la sina händer över mina och förklarade lugnt för mig att vi var tvungna att bli klara med den där sången under veckan. Då vågade jag berätta för henne vad jag såg när de där orden kom. Hon log lite själv och sa att en bula i huvudet går ju tillbaka och försvinner rätt snabbt, medan mars-april-knopparna slår ut och blir till vackra vårblommor i de båda följande månaderna maj och juni. Då såg jag dem framför mig istället och den där retsamma knoppen slutade kittla mej i magen. Fröken tog mig i hand och vi gick tillbaks in i klassrummet och började sjunga på nytt. När vi kom till den där känsliga raden möttes våra blickar i samförstånd och allt gick bra.
Och när det sen blev dags att klä ut oss i egenhändigt tillverkade blomsterkläder av kräppapper kunde vi alla skratta gott tillsammans. Även klassens största kille Krister, som frivilligt åtagit sig att vara snödriva och ligga därnere på golvet med ett lakan över sig, medan alla blommorna sjöng vårsången ”Vinter adjö”.
På de båda julavslutningarna vi hade med fröken Wallgren hände en märklig sak. Det inträffade när hon skulle gå fram till katedern och hälsa föräldrarna välkomna. Då hon klev upp på den lilla avsatsen framför katedern råkade hon snubbla, men som tur var hann en av papporna som stod närmast få tag i hennes ena arm och förhindra att hon föll. Exakt samma sak upprepades vid nästa julavslutning. På samma ställe! Dessutom med samma pappa! Ja det hände ett och annat oförklarligt i den där åldern. Men det gör det ju i och för sig även i denna.
