Jag bodde några veckor hos morbror Fred i Bay Shore på Long Island för att lära mig språket. Han jobbade skift på en fabrik och kom hem först vid midnatt. Då kunde vi sitta och snacka svenska tills han tittade på klockan och sa:
- Nej, nu måste vi slipa lite så vi filar bra i morron.
På morgnar och helger däremot, tillsammans med övriga familjen, hustru och tre tonårsdöttrar, blev det mest amerikanska. Det kunde inträffa en hel del språkliga pinsamheter i dessa sammanhang. Som när jag i söndagstidningen såg en reklamannons med den svenska filmstjärnan Anita Ekberg och utbrast att hon hade så vackert hååår!!! Då hajade flickorna till, tittade på varandra, fnittrade och frågade vad det där ordet hååår betydde.
När dom fick veta att det var hair (och inte hora, som dom tyckte det lät som) blev dom lite generade. Samma sak inträffade när de svenska orden fart och bra slank ur mej, (som ju betydde fisa och behå på amerikanska). Då skämdes jag och rodnade som ett stoppljus. Men kusin Marion tröstade mig med att på amerikanska tonåringars senaste topplista låg för tillfället just egenskapen att rodna allra högst. Efter detta skämtade vi friskt om de där orden och tjejerna brukade hädanefter poängtera when something was bra!
Jag började försöka läsa dagstidningar och tittade mycket på TV. Speciellt Westernserierna. Jag tyckte bäst om den som hette ”Rawhide” med den unge cowboyen Clint Eastwood i rollen som Rawdy Yates. Sån skulle jag själv bli ute på prärien.
Efter påskhelgen började jag planera för min avresa västerut. Freds hustru Viv hade föreslagit Oklahoma som första mål. Det var en äkta jordbruksstat, med människor av segt virke som haft det extra tufft under depressionsåren. Hon hade skrivit ner åt mig att jag kunde bo billigt på nåt som hette YMCA, enligt Fred en motsvarighet till Sveriges KFUM. Och jag skulle uppsöka en ”Employment Agency” och säga att jag ville jobba på en ranch. Jag bestämde mig för staden Tulsa i Oklahoma för den hade jag läst om i nån sån där billig Pyramidbok som såldes i Pressbyrån hemma på Lidingö.
Som avslutning hade Fred och jag spenderat en heldag inne på Manhattan och bl.a. besökt den världsberömde boxaren Jack Dempsey's bar på Broadway. Vi tog en avskedsdrink tillsammans och när vi skålade frågade en äldre man var vi kom ifrån. När vi sa Sweden blev han eld och lågor och utbrast: - Gee! I saw the fight at Yankee Stadium when Ingemar Johansen won! He´s the champ! May I join you in a toast` for him? Så skålade vi alla tre för Mr. Johäänsen. Och som slutkläm tillade Fred. – And here´s one more for Ingemar – me de lilla som e kvar!
På Times Square köpte han en liten skylt av trä åt mig som jag skulle hänga upp ”ovanför sängen i drängstugen”.
Motivet på den var en prärievagn med en nybyggarfamilj på väg västerut. Texten löd: ”The coward never start. The weak die on the way. Only the strong come through”.
Två dagar senare satt jag och vinkade farväl till familjen genom Greyhound-bussens fönster. Och när vi svängde ut på 44th street såg jag än en gång den där festliga reklamskylten för Camel cigaretter, där killen blåser ut riktiga rökringar över gatan. - Holy smoke! sa jag för mig själv. - What am I doing? Where am I going?