I början av förra seklet, innan Gamla Lidingöbron fanns, fanns bara en flottbro. Det gick visserligen att hjälpligt ta sig över med bil, men de som åkte tåg fick hoppa av i Islinge och gå över bron. Men så konstruerade man en färja som kunde ta med Lidingötåget ombord. Med en sinnrik, och för den tiden högst modern teknisk konstruktion, fungerade denna skapelse i fem år. Detta finns beskrivet i Carl-Henrik Ankarbergs bok ”Gamla Lidingöbilder”:
För de nyanlagda villaområdena var förbindelsen med huvudstaden en högviktig fråga. Båtarna gick sakta, på vintrarna ibland inte alls, och de nya villorna låg ofta långt från vattnet. Det blev istället spårvagnarna tillsammans med färjorna till Ropsten som blev trafikens livsnerv. Den 2 augusti 1909 öppnades en unik förbindelse mellan lidingöbanans färjeläge vid Islinge och Ropsten. Då sattes den stora Lidingöfärjan 1 i trafik och började ta spårvagnar över Värtan. Därigenom direktanslöts vissa turer på Lidingöbanan med Stockholms spårvägars linje 5, ''gula linjen''.
Den bekväma direkttrafiken pågick fram till första världskrigets början i augusti 1914. Därefter satt bränsleransoneringar stopp för dessa resor. I fortsättningen fick resenärerna bekväma sig att vid färjeläget byta från spårvagn till en mindre passagerarfärja. På detta sätt pågick färden till och från huvudstaden oförändrat fram till 1925 när den nya (Gamla) Lidingöbron blev färdig för spårtrafik.
Lidingöfärjan 1 var ett tekniskt underverk för sin tid. Den byggdes vid Södra varvet i Stockholm och stapelsattes i januari 1907. Hon var det anrika varvets sista konstruktion innan det lades ned.
Färjan hade en största längd av 26 meter och kunde ta en spårvagn med släp på det öppna däcket. Ibland fraktade också färjan över hästskjutsar till och från Lidingö.
Ur en presentation av fartyget läses följande:
”Det egendomliga med denna färja är att dess rörliga bryggor, på hvilka vagnarna skola tas ombord, befinna sig på färjan i stället för i land som förut.
Dess bryggor manövreras med hydraulisk kraft från rattplatsen. Det fordras endast att rorkarlen för in färjan i färjeläget och fäller ner en häfstång för att bryggan skall ligga fastlåst vid kajen. Allt maskineri finns ombord å färjan. Bryggorna äro 9 meter långa och det fasta spåret 8. Lastvagnar tas ombord och i land medelst ett kraftigt ångspel, beläget under däck, men manövreras från däck. Spårvagnar däremot gå ombord å färjan medelst elektrisk kraft.
Längs ena sidan är en fullständigt täckt salong; den andra sidan upptages af en partiellt sluten salong. Färjan har kostsat 80 000 kr”
Fartyget hamnade senare i Göteborg, byggdes där om och gick under namnet Färjan 2 många år på traden Klippan–Färjenäs. 1967 skrotades den märkliga båten.
Käla: Carl-Henrik Ankarbergs bok ”Gamla Lidingöbilder”
Enligt vad jag hört någon gång var denna färja den enda i hela världen som transporterade spårvagnar. Stämmer det?