”Den enkla vägen eller den rätta?”

Foto: Getty Image.
Kåserier11 februari 2024 kl 03.153

Sitter på den klassiska 238:an på väg hem. Bussen stannar till vid en hållplats och dörrarna går upp. En kvinna smyger fram och viskar till busschauffören:

– Ursäkta, jag råkade trycka vid fel hållplats. Jag ska av nästa.

Ingen större reaktion från chauffören. Men kvinnan är obekväm. Det märks lång väg. Och jag vet varför. Det var då den här krönikan växte fram. Jag tog fram min mobil och skrev i vanlig ordning ner mina anteckningar.

”De här pinsamma situationerna som vi dagligen utsätts för”.

Fasiken vad jobbiga de kan vara. Och varför blir det så? Varför blir ”Det har jag rätt i att göra”, till ”vågar jag verkligen, ska jag?”

Kanske några exempel är på sin plats för att förtydliga.

”Att våga säga till expediten i butiken att man har fem plagg som ska returneras”

”Att våga säga till servitören att maten smakade uselt och man vill ha pengarna tillbaka”

”Att våga säga till den aggressiva människan som tränger sig förbi i kön”

”Att våga trycka på knappen vid övergångsstället vid rusningstrafik när man är väl medveten om att bilförare kommer sucka för att de behöver stanna”

”Att våga plinga på gående när man kommer cyklande, fastän man med säkerhet vet att personen kommer skakas om och bli irriterad”

”Att våga ställa sig vid en ny träningsmaskin på gymmet och riskera att man synbart inte har en aning om vad man håller på med”

”Att våga underrätta busschauffören att det är en springande person på väg som vill hinna med bussen”

”Att be om en cappuccino i Italien efter förmiddagstid för att du faktiskt vill ha en, även om italienarna förmodligen sätter i halsen”

Ja, varför blir det så svårt, när det egentligen är det rätta att göra? Varför blir vardagliga saker, som egentligen är självklara - obekväma? Beror det på att vi är svenskar? Vi är ju trots allt kända för att vara reserverade, mån om våra privata sfärer, tålmodiga i våra kösystem och konflikträdda.

Det är kanske därför den reserverade Nils låter Margareta tränga sig förbi på posten, för det är viktigare att verka tålmodig och snäll, än att ta strid och verka småsint. Det hjälper kanske ändå lite att svära tyst för sig själv istället?

Men varför känns det jobbigt att göra en retur?

Kanske är det för att den gemene svensken i sig är rädd för att uppröra, och man vet med säkerhet att man kommer sänka expeditens sälj-score och hon faller återigen på mållinjen för månadens säljare. Jag känner mig, trots min rätt i att göra en retur, ändå skyldig.

Den nya träningsmaskinen på gymmet är möjligtvis ganska självklar. Det finns en allmän osäkerhet i att göra saker för första gången och det blir om möjligt än värre när snygg-Hanna eller expert-Åke tittar på.

Men det är nu det blir lite svårt… för varför tar det emot att uppmärksamma busschauffören om den springande stackaren på väg till bussen?

Kanske har jag ett svar, i alla fall ett försök till ett.

Spring-Eva gör så gott hon kan, hon lägger till armrörelser, gör sig större genom att vifta till med väskan, sökandes efter busschaufförens uppmärksamhet. Har han sett henne? Eva tänker: det är med säkerhet någon som har sett mig från bussen och ber chauffören vänta, det finns eldsjälar överallt. Då dyker Tina upp i bilden, hon sitter längst fram på den ensamma pensionärsplatsen och ser Eva. Men Tina är tyst. Eva springer fortare. Men i Tinas huvud kan jag lova att det pågår en debatt. "Eva kommer hinna, flåset är uppe, hon löser det”. Mitt blygsamma jag blir ändå nervös, orolig för att yttra mig för den ointresserade busschauffören. ”Kanske blir han upprörd om jag lägger mig i? Kanske Eva, hur bra hon än springer, försenar bussen så andra åkande missar sina anknytningar”.

I vissa fall kan jag med ärlighet säga att den blyga Tina vann. Eva förlorade.

Men plötsligt händer det, Tina ställer sig upp och tar ett bestämt steg fram mot busschauffören,

- Ser du där? Eva är på väg! Hon är alldeles strax här! Hon behöver komma med bussen! Hon måste!

Dörren öppnas och en tacksam Eva stapplar in. Då, just då är Tina stolt. Och framme vid slutstationen missar både Tina, Eva och de andra sina bussar. Men det var värt det.

Men hjälp mig nu, vad kan vi göra åt den här galenskapen? Ska vi låta den vardagliga skämskudden få komma fram? Eller ska vi börja hjälpas åt? Stina i kassan kan kanske underlätta Kajsas retur med ett stort leende? Snygg-Hanna kan kanske hjälpa till när Kalle trevar? Och jag kanske kan stå upp för spring-Eva - varje gång?

Om vi hjälps åt kanske ”självklarheterna” också blir enklare?

Kommentarer

  1. Intressant att läsa Tinas texter, som krönikan ovan. Jovisst kan man känna igen sig i mycket, dock inte i allt. Åldern tar ut sin rätt.
    I likhet med många seniorer åker jag med Servicelinjen 921 och 923, även kallad Vinkbussen eller Antikrundan. Chaufförerna på dessa bussar är en särskild sort, de vet att de har med sköra äldre människor att göra och anstränger sig för att inte köra förrän den äldre har hunnit sätta sig t.ex. och nästan jämt frågar de om det går bra när jag ska backa med rollatorn och försiktigt kliva ned från bussen. Höjden varierar ju alltid. Men det funkar för ett visst samspel råder mellan förare och passagerare.
    Denna vinter har varit exceptionell. IceBugs har jag på mig för jämnan. En dag missade jag på morgonen och satte på mig andra skor för vägbanan såg ju hygglig ut från mitt fönster, och jag skulle bara åka buss till C tor. Men när jag var klar på stadshuset och gick ut bakvägen, såg gångvägen från bilparkeringen rätt gåvänlig ut. Men lite längre fram upptäckte jag att jag befann mig på en sluttande isbana. Det var försent att gå tillbaka och jag kunde fortsätta heller. En ung kvinna upptäckte min belägenhet och frågade ”Behöver du hjälp?”
    Jag hade då nått fram till ledstången och trodde att jag skulle klara att hålla mig i den med ena handen – jag hade ännu inte hunnit sätta på mig vantarna- och i den andra höll jag rollatorn. Då blev jag tvungen att tacka ja till hjälpen som erbjöds mig. Och flera gånger upprepade jag hur glad och tacksam jag var. Hoppas du läser detta! Nästan framme vid Bussgatan stod en bil från Lidingö Stad och den kommunanställde såg att ytterligare en hand kunde komma till pass på den allra sista sträckan. Både till dig och den unga kvinna som först ryckte in vill jag passa på att framföra mitt varma tack för att ni räddat min dag. Annars hade jag nog kanat nedför hela gångvägen med rollatorn.
    Man lär sig, kanske. Till nästa gång åtminstone.
    Karin Wallgren

  2. Intressant. Tänkt på detta flera gånger, lite kopplat till jantelagen. Jag tycker mig se en kulturell koppling där vi inte vill ta en för besvärande plats i samhället. Vi vara till lags. Det besvärliga som vi måste kämpa med är omöjligheten att vara alla till lags. Ofta tummas det på den egna personen. Men ibland brister den gränsen om vi blir så tvingande att vara obekväma mot ngn annan. Ofta uttrycks det med en högre ton än nödvändigt för att vi ska skydda oss själva och framförallt dölja vår rädsla för att vara obekväma.

  3. Det här knepet fungerar för mig men jag vet inte hur det skulle fungera för andra som måste kämpa med små förtretligheter var dag. Det är ju en jobbig tid vi lever i. Hur ska det gå med än det ena, än det andra? Normal hänsyn krävs människor emellan – det är en självklarhet som inte skulle behövas sägas här rent ut.
    Jag ser mig själv lite på distans; och ser det ironiska och ofta rätt komiska i vardagliga situationer. Och jag försöker undvika att ta mig själv på alltför stort allvar. Jag har levt tillräckligt länge för att inse den nödvändigheten. Folk är så rädda att göra bort sig numera. Inte jag numera, bara en följd av att ha varit med så länge och känner istället en viss ödmjuk tacksamhet.

Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *