Jag kom mig inte ens för att fråga vad den hjälpsamme herrn hette. Men jag uppfattade i alla fall att hans fru heter Ulla. Nu ser jag mig ingen annan råd än att här i Lidingö Nyheter uttrycka min djupa tacksamhet för den hjälp jag fick. Hade inte jag blivit erbjuden hjälpen så hade jag nog stått mig mig slätt; det hade säkert slutat med en mjuklandning på trottoaren innan jag kom i mål, vid busshållplatsen Tor.
Det var i tisdags i Centrum som jag blev bokstavligt medveten om att åren har tagit ut sin rätt. Jag var tvungen att hålla mig i räckena hela sträckan utanför affärerna när musklerna strejkade. Då kom paret. Men på frågan 'behöver du hjälp?' , svarade jag, envis och stolt som jag kan vara: Tack det var snällt. Men jag ska bara till bussen där borta. Så började jag känna av yrseln. Men inte uppfattade paret mitt svar som ett nej tack, och tur för mig var väl det.
Mannen växlade några ord med sin hustru och tog sedan min tunga kasse och erbjöd mig sin arm som stöd. Och genast gick det bättre.
– Du borde skaffa dig en rullator, sa han.
– Precis vad min läkare på KS sa sist jag var där.
Och så gick vi vidare till busshållplatsen och jag sjönk ned på bänken efter att ha tackat honom så mycket för hjälpen och han återvände till sin maka. En stor Eloge till dem båda.
Skulle inte förvåna mig om en av dem eller båda har läkarutbildning. Sättet och empatin jag blev bemött på då de märkte att det inte stod rätt till när vi möttes, talar för det.
Moral sense: Med stolthet och envishet kommer man inte långt om man inte lär sig tacka ja då man blir erbjuden hjälp när det gäller.