Efter ett fall hemma blev jag skickad till Danderyds sjukhus och gör som doktorn säger. Annars får man ju skylla sig själv.
Den snälla AT-läkaren Laila från Somalia tog först av mig sockorna och kollade, men när hon skulle till att sätta på mig dem igen tyckte jag det gick det lite långt. ”Kan själv,” sa jag med tillägget att jag hade gjort det där förut
Det gick bra på DS. Rörelsemönstret klarade jag: att följa pennan med blicken, peka på näsan med ena pekfingret och sen det andra, att rynka pannan och visa tänderna gick också bra. Tester görs. Vänster ben och höft där jag slog i klämdes och bändes. Bekräftelsen kom så småningom ”Inget brutet,” sa läkaren. Jag mottog beskedet med fattning och sa ”Kroppsfettet som jag har samlat på mig har säkert lyckas dämpa fallet. Någon nytta ska man väl ha av sin kroppshydda.”
Fick åka hem senare samma dag med beskedet att sänkan var 20. Så nu gäller ”Go slow, Karin. Go slow.”
Hundar
Kajsa, som är så lugn i vanliga fall, skällde på mig där jag stod vid hållplatsen. Det gick upp för mig strax innan bussen kom att hon försökte uppmärksamma mig på att husse inte kunde höra vad jag sa där han satt på bänken på grund av att hörapparaten inte var rätt inställd. Kajsa är en fransk bulldog och så klok som hundar ofta är.
Men första gången jag såg Kajsa hajade jag till för hon kom farande över gräsmattan som ett torrt skinn. Hon var då bara en valp vilket jag inte begrep när hon kom farande. Men Kajsas husse heter Björn. Jag var tvungen att fråga för det är lite konstigt att man lär sig hundars namn men inte namnet på husse eller matte. Jag har även träffat på en annan fransk bulldog i området med samma markanta uppåtriktade spetsiga öron, som heter Nora. Vad matte heter vet jag ej.
Flisa var med sin matte vid busshållplatsen. Normalt tycker hon om att åka buss men igår ville hon inte gå ut, sa matte. Jag förstår henne. I fredags var det en ihärdig blåst med sydsydvästliga vindar även om det fortfarande var varmt för oktober, 14 grader. Inget promenadväder precis. Många av oss tvåbenta tyckte också det var djupt olustigt att behöva gå ut denna fredag. Någonting i luften. Bättre då att gå in och ägna sig åt Proust ”På spaning efter den tid som flytt.” Märklig bok, men intressant. En dag som denna blir en sådan bok som en välbehövlig verklighetsflykt.