”Coronan skapade kaos”

En kvinna som vi kan kalla Anna berättar för Lidingö Nyheters Susann Thorngren om hur hennes man gick bort i covid-19 tidigare i år. Hon tror att han blev smittad av personalen på äldreboendet hennes man bodde på.

– Jag tror att smittan kom in via personalen; jag är nästan säker på det. Min man var en av de första som blev smittade på sin avdelning och han blev sjuk först tre veckor efter att besöksförbudet infördes på boendet. Ingen annan än personalen har kunnat föra in smittan. 

Vi kan kalla henne Anna. Nu har det gått några månader sedan hennes man avled på ett av öns äldreboenden. Begravningen är avklarad och nu återstår allt pappersarbete som automatiskt följer på ett dödsfall. Hon har tid att tänka på hur hon upplevde tiden då hennes man tillbringade sitt sista år på boendet.

– Det fungerade väldigt bra. Det ordnades aktiviteter både på för- och eftermiddagar och personalen var alltid hjälpsam och ansträngde sig för de boendes bästa. Men när coronan började härja blev det kaos; jag upplevde att personalen inte visste vad de skulle göra. Det dröjde länge till exempel innan jag såg att de hade någon skyddsutrustning, säger hon. 

Anna är dock noga med att påpeka att hon inte klandrar någon av personalen; de gjorde så gott de kunde.

– Men jag hade känsla av att de själva inte fick information om vad som gällde och hur de skulle hantera situationen.

Anna berättar att hennes man var lite krasslig ett par dagar men sedan visade provtagning att han var smittad vilket en läkare ringde och berättade för henne. 

– Jag pratade med min man bara några timmar innan han gick bort. Vid midnatt ringde de och berättade att han var död.

– Jag vet inte om han fick syrgas eller morfin; det var aldrig tal om att han skulle flyttas till sjukhus, säger Anna. Men vi hade ett fint sista samtal efter att han hade fått besked om sin smitta. I och med att han var klar i huvudet förstod han nog …

Anna vet inte om han var ensam när han gick bort.

– Men de måste ha tittat till honom med jämna mellanrum eftersom de ringde mig på natten, säger hon. 

Så här i efterhand är Annas bestående intryck av att det har varit svårt att få besked om läget och hon tycker synd om personalen.

– De har nog varit rädda både att smitta de boende men också oroliga för sin egen hälsa. De har inte haft rätta resurser och verktyg, tror hon.

Efter mannens bortgång fick Anna inte komma in i hans rum och tömma det. Hon fick inte besked om varför.  Det gick nästan ett par veckor innan hon själv tog kontakt med avdelningen för att få veta hur de skulle göra med rummet som stod och tickade hyra.

– Vad kunde staden gjort som helhet? Bättre information till personalen och anhöriga, men staden kanske inte visste själva. Alla varit väldigt vänliga men lite handfallna.

För framtiden menar Anna är det viktigt att kommunen har en ordentlig planering för den här typen av situationer; att det finns resurser; att det finns personal och att det finns tydliga riktlinjer.

– Äldreomsorgen kommer att bli en viktig valfråga, jag tror att Lidingöborna är beredda att betala för att känna sig trygga.