I en mestadels händelselös tillvaro tar man varje chans till samvaro med största glädje. Glöm covid – glöm hålla avstånd! Tacka JA till glädje och samvaro så inte det mörka sinnet tar över. Vid min rätt höga ålder händer det inte så mycket i omgivningen – mest pratar man om eländen och om vad som skulle kunnat hända om inte om hade varit. Och visst, även här kan fantasin flöda och historierna blir ibland ganska så underhållande men det gäller då som alltid att man har vänner att prata med, familj som lyssnar eller grannar ”som bryr sig”.
Här är jag faktiskt ganska så gott lottad. Efter middagen samlas vi i biblioteket för att ta en kopp kaffe på maten och dessutom kika på vad kvällens TV har på agendan. Men den här fredagskvällen var jag inte med i gänget. Jag var istället på väg till min dotter Annica i Dalénum för att fira mitt barnbarn Anna som avlagt examen i sociologi! Hade i god tid beställt en taxi från Färdtjänst klockan 17.10, låste jag min ytterdörr och inväntade taxin som kom på exakt tid, vilket inte sker så ofta.
Jag hasade mig ut i snömodden med hög halkrisk medan taxikillen stod på behörigt avstånd enligt gällande lagar. Jag lyckades ta mig in i baksätet med färdtjänstkortet i högsta hugg. – det gäller att vara väl förberedd i livets olika situationer! Ja, så rullade vi vidare på den sliriga vägen mot Dalenum, stannade utanför Annicas port och det var dags för mig att hasa mig ut ur det höga baksätet. Inte så lätt precis – jag fick lägga mig raklång och ta tag i handtaget ovanför dörren för att sedan åla mig ut genom dörröppningen. Taxikillen höll fortfarande regelrätt avstånd så det gällde att vara duktig tant! Jag fick tillbaka mitt färdtjänstkort som jag stoppade in i axelväskan och tag några stapplande steg mot porten. Hade kanske känt mig tryggare om jag haft en arm att hålla mig i men nix – taxin försvann som en blixt runt hörnet, innan jag ens hunnit trycka portkoden!
Det blev en trevlig kväll i glada vänners lag! Som den äldsta gästen kände jag mig stolt över att få vara med de härliga tjejerna, få vara med och glädjas åt samvaron runt bordet den här fredagskvällen när månen stod högt på himmelen och gav lite glitter och glans åt utsikten över Värtans vatten. Kvällen närmade sig natten – och det var dags att ta farväl av Anna och hennes vänner. Nu fick jag skjuts av Jessie som skulle vägen mot stan så jag behövde inte ringa Färdtjänsten. Bra. Bra! Men var är mina nycklar? Till porten och min våning på Hiertagården? Som tur var hade Annica mina reservnycklar tillgängliga – ja, så fick det bli! Men som ni förstår var problemet ändå inte löst…
Hade jag tappat nycklarna i taxin? Eller i porten här eller där? Min nyckelknippa var fäst i ett färgstarkt band att ha om halsen när så behövdes. Dessutom fanns min bilnyckel också med på bandet! Paniken var nära – kanske min lilla Mini var borta i nattens timmar. Ja, och vem som helst skulle ju kunna ta sig in och plundra min våning med den rätta nyckeln. Alltså – jag tog min handväska med pengar och kontokort, stoppade väskan under kudden och försökte sova…
Lördag och söndag! Stängt på kundtjänst till Färdtjänst. Vem körde, vilken bil? Ingen som vet – ingen som vet!
Lidingö Lås & Larm – kontakta oss för lösningar! Kanske är det dags att byta lås?
Så sant så sant, kära Lidingö Lås & Larm.
Men allt tar sin tid och mycket kan hända under väntetiden. Fortsatt ringande runt – Färdtjänst – nej de har inget svar på mina frågor. Och jag har inga svar på deras frågor: ”Vilket bolag var det som körde? Vilken färg hade bilen?”
Den enda lösningen var alltså att byta lås. Men det är inte så enkelt som det låter! Här måste ordförande för Hiertagården ge sitt tillstånd till bytet av lås och det gäller då att nyckeln även går till porten – en nyckel ”allt i ett”. Låter inte så dumt men – tappar man den nyckeln är det kört, även om den inte går till bilen.
Så en kväll när jag satt vid min kära Mac och funderade, fick jag en ingivelse. Jag reste mig raskt från min stol, gick fram till min handväska, stack ner höger hand i väskan – fick tag i bandet med alla nycklarna på. Hokus! Pokus! Simsalabim!
- Hur gick det till?
- Ja, inte vet jag! Det var rena rana trolleriet! Men bytt är bytt och kanske det gamla låset ändå hade gjort sitt genom åren. Det trodde också Hampus Persson på Lidingö Lås & Larm – och han om någon borde ju veta!
P.S. Detta är början till en nyckelroman D.S.