Jag hade nära till lipen när jag kramade mormor. Fick verkligen skärpa mej. Undrade hur hennes eget avsked varit, då när det begav sej. Det var ju femtiofem år sedan hon gick ombord på ångfartyget Hellig Olav i Christiana, som Oslo hette då.
Med mina båda småsyskon gick det lättare. Vi skämtade och skrattade. Jag hissade dom i luften och lovade skicka nåt fint. Hoppades dom skulle hålla sams nu när jag inte fanns till hands om det behövdes.
Men sen när vi fyra återstående stod där i Göteborgs hamn kändes det riktigt svårt. Farsan försökte karska upp sej lite på karlars vis. Han hade ju själv varit i USA ett år innan kriget bröt ut, tvingats hem till beredskapen i Karlskrona. Iklädd flottans uniform hade han burit fram mej till dop i Oscarskyrkan. När han nu bar min resväska till hytten tyckte jag hans rygg verkade lite krum. Kände att vi nu en gång för alla grävt ner stridsyxan och slutit fred med varandra.
Sen var det storasyrrans tur. Vi hade vuxit upp tillsammans på mörka Luntmakargatan under 40-talet och hade många gemensamma minnen från åren där. Jag skulle sakna hennes klassiska pianospel, speciellt den där mazurkan av Chopin.
Med mamma blev det allra svårast, det hade jag ju väntat mej. Hon hade så lätt för att gråta. Det smittade, och jag älskade henne innerligt. Hade alltid känt att det var ömsesidigt, trots att jag trasslat till det lite för familjen. Ibland så mycket att jag fått henne att gråta. Pappa att rasa. Nu var det som hennes hand aldrig helt ville släppa taget. Den känslan skulle följa mej länge. Inte bara i vaket tillstånd.
Den gamle svensk-amerikanen jag delade hytt med sa att jag ropat på henne i sömnen en natt. - Mamma! mamma! Han log lite försmädligt när han berättade det, som om han trodde jag skulle tycka det var genant. Men det var det inte alls. Tvärtom kändes det som om hon var med på resan. Kanske inte så konstigt förresten, eftersom vi faktiskt var på väg till hennes födelsestad New York, där hon upplevt sina tre första levnadsår i Brooklyn, tillsammans med föräldrar och tre syskon.
Överresan tog nio dygn, med ett par ordentliga stormar. Sjösjukan var mildare än förra gången, men dimman densamma då vi passerade högt ovan Titanics gravplats. Förra gången var jag en avlönad ”Mäss-Kalle”. Nu en betalande emigrant på ett sjutusen-tons lastfartyg som hette M/S Vibyholm.
På kvällarna träffade jag killar ur besättningen i min egen ålder och med samma brinnande entusiasm som jag inför alla äventyr som väntade oss. När jag berättade om mina ”cowboyplaner” fick dom något drömmande i blicken. - Kofösare, sa en av jungmännen på sin Eskilstunadialekt. - Ja, de vore allt någe´ de!
Och när vi närmade oss slutmålet och såg siluetten av Frihetsgudinnan med sin höjda arm sa samma kille:
- De ser nästan ut som hon morsar på oss! Varpå hans kompis utbrast lite irriterat: - Äh! Se´ru väl fö´fan att de e en fackla hon har i krattan!
