När jag var liten brukade min far högläsa för mig vid sängdags. Boken hette ”Buffalo Bill” och påstods vara hans självbiografi. Den var så spännande att jag hade svårt att somna.
Min mormor Hulda hade som ung emigrant kring sekelskiftet sett Buffalo Bill live i New York och berättade detaljerat om hans spännande ”Wild West”-föreställning. – Han var så stilig på sin vita häst!
Under hela min barndom och tidiga tonår matades jag, som så många andra killar, med efterkrigsårens våg av amerikanska äventyrsfilmer och serietidningar. Framförallt dem som handlade om ”Vilda Västern”.
I femtonårsåldern hade många kompisar börjat gå till sjöss, komma hem och berätta skrönor från ”de sju haven”.
Själv hade jag precis fyllt sexton när jag som mässuppassare jobbade på ett lastfartyg till USA. Resan över Atlanten blev en mardröm eftersom vi råkade ut för en orkan. Jag blev fruktansvärt sjösjuk och insåg att sjöman skulle jag nog inte kunna bli. Men hamnstoppen i norra USA och Kanade hade satt sina läkande spår. Naturen längs den mäktiga St:Lawrencefloden. Städerna vid The Great Lakes, Montreal,Toronto, Buffalo, Toledo, Detroit, Milwaukee gjorde så starka intryck på mig att jag var fast besluten att återvända. Men då för att arbeta på land. Som cowboy. Allra helst uppe i Klippiga Bergen.
Jag hade blivit kompis med en Lidingökille som närde samma ”pojkdröm” och till att börja med höll vi det för oss själva, av rädsla för att bli utskrattade och inte tagna på allvar. Med hjälp av uppslagsverken i våra föräldahem och på biblioteket började vi läsa in oss på allt vi fann om USA, speciellt deras jordbruk och boskapsskötsel. Men när det senare kom så långt som till visumansökan på Amerikanska ambassaden blev det tvärstopp för hans del. Det berodde på att han fortfarande var finsk medborgare, så han skulle få söka visum i Finland. Och eftersom han snart uppnått åldern för mönstring skulle han bli tvungen att göra sin militärtjänst där.
För min del såg det ljusare ut då jag hade en morbror som bodde i New York och lovade hjälpa mig, eftersom jag inte var myndig. Han började med att höra sig för om möjligheten till ranchjobb och fick genast följande nedslående svar:
Men så lätt gav vi oss inte, med vår gemensamma småländska envishet. Om jag väl lyckades få mitt visum kunde jag få bo hos honom på Long Island först, lära mig språket bättre och sen ge mig av västerut.
Nu började mina otaliga besök på Amerikanska ambassaden, och intensiva brevväxling med min ”räddare i nöden”, my dear uncle Fred. Eller Frederick, som var hans fullständiga förnamn ”over there”. Detsamma som självaste Buffalo Bills.
Morbror Fred 1932
Morbror Fred 1960