I går var det första april, ni vet, det är dagen då man får lura sin omgivning enligt traditionerna. Och visst – det lurar mycket runt knuten eller kanske i butiken eller i apoteket.. Eller kanske på bussen… De små virusarna ligger på lur lite varstans – men man vet inte riktigt var. Jag lurade i alla fall med mig min väninna Sylva till kondis mitt över vägen. Det var inte så långt att gå – vi har rullator båda två. Men Sylva var lite motsträvig och påstod att kondiset var stängt.
– Du ser väl att det är alldeles mörkt där i butiken, sa Sylva, som ser lite dåligt. Hon trodde nog att hon blev utsatt för ett aprilskämt. Men nej! Jag påpekade att det faktiskt satt två cafégäster och åt på uteplatsen.
Jag beställde två koppar kaffe med mjölk och två kanelbullar – så satt vi där i solen och mumsade på den goda bullen – men kaffet! Inte bra! Lite lankigt, trist – jag som hade längtat så efter ett riktigt gott, aromatiskt kaffe att pigga upp dagen med. Då kom jag att tänka på dalkullan Maja som älskade människor och skvaller – på den gamla goda tiden en viktig person som förde dagens nyheter vidare från gård till gård. Så visst var hon välkommen för det mesta.
Att bjuda på en kopp kaffe hörde till – kaffepetter stod varm på vedspisen, redo att bjuda på en påtår eller tretår. När kaffet inte riktigt räckte till fyllde husmor på lite vatten, så var det bra med det. När samtalsämnena var förbrukade var det dags att för Maja att säga adjö, då nästa gårdsvisit hägrade i kvällsstunden. Eftersom Maja hade en god uppfostran neg hon lätt och sa:” Tack för kaffe – för det var väl kaffe?”
Ja, en nog så befogad fråga! Den historien dök upp i mitt minne när jag satt där i solen med ”för det var fäl kaffe” framför mig. Nu hör det till att repliken helst ska uttalas på dalmål för att få rätt effekt. Något att träna på för en infödd lidingöbo. Nåja, jag tog mod till mig och gick in i butiken och frågade ”för det var väl kaffe”.
Först nu gick det upp för mig att jag kanske blivit lurad! April, April din dumma sill – vi kan lura dig vart vi vill… Var det så – eller… Hade man spätt ut kaffet av misstag?
I vilket fall som helst fick både Sylva och jag varsin kopp varm, mustig cappuccino och en kanelbulle som tröst. Nu hoppas vi bara att vi lyckats lurat det dumma viruset Corona på konfekten! April, april ditt dumma virus – vi kan lura dig vart vi vill – bara det inte är så – att det är vi, som blivit lurade igen! Vem vet?
