I alla år som vi som liberaler varit politiskt engagerade har bostadsfrågan dominerat både på statlig och kommunal nivå. Varför är det så svårt att hitta en rimlig bostadspolitik för alla generationer?
Flertalet av oss sympatiserar med tanken på en stad för blandad befolkning. Men med nuvarande lagstiftning och regler är det inte möjligt att erbjuda billiga bostäder genom nyproduktion. Ett krav som ständigt dyker upp från olika bostadsdebattörer gäller hyresregleringens avskaffande. Men skulle det räcka? I dag innebär fri hyressättning säkert att lägenheter lyxrenoveras till en standard som de flesta boende varken vill ha eller har råd med. Många med lägre inkomster tvingas flytta till områden med sämre bostäder. Så vill vi inte ha det. Även höjda bostadsbidrag är otillräckligt för att skapa samhällen med naturlig blandning av folk från olika socialgrupper. Det behövs en bättre plan för ett samhälle där alla känner sig välkomna.
Men det finns modeller att pröva för en bättre bostadspolitik.
Den första, som tillämpas i dag, är att man bygger för grupper med högre inkomster. Detta skapar flyttkedjor, som gör bostäder i det gamla beståndet tillgängliga för grupper med lägre inkomster.
Den andra modellen är att ha inkomstkvoterade bostäder, ”social housing” där stat eller kommun subventionerar hyran. Som generell lösning för grupper med låga inkomster leder det till inkomstprövning och svart marknad.
Den tredje och kanske bästa är ”Åtkomliga bostäder”. Den innebär att man inom samma område vid nybygge eller renovering skapar bostäder, som kan efterfrågas av människor med olika inkomster. Olika hyresnivåer kan finnas inom samma hus beroende på efterfrågan.
Utöver detta behövs en ändring i hyreslagstiftningen, som ger befintliga hyresgäster ett ökat inflytande när det gäller renoveringar för att begränsa effekter av lyxrenoveringar.
Dessa modeller kan kompletteras med riktade satsningar mot ungdomar. Subventionerat bosparande och startlån för investering i det första boendet för unga kan vara en väg om insatserna kombineras med någon form av statlig garanti gentemot de banker som lånar ut pengar till ungdomar. Detta kunde bli en slags försäkring för unga som skaffar bostad.
Kommunerna kan genom markanvisning påverka bostadsbyggandet med särskilda regler tex att en viss andel ska bli ”åtkomliga bostäder”. Det är statens och kommunernas ansvar att inte bara överlämna stadens framtida funktion till marknaden . Det leder till ett segregerat samhälle som vi inte vill ha. Därför behövs studentbostäder, personalbostäder och fler hyresrätter. Bra, miljösmarta bostäder till rimliga priser är viktigt för ett första boende men också när man bildar familj. Man ska kunna bo kvar i sin hembygd hela livet om man vill.
Därför måste bostadspolitiken ändras såväl på statlig som på kommunal nivå. Lidingö måste bli en stad möjlig att leva i för människor av alla åldrar och av alla kategorier.
Helena Bargholtz
Henrik Sahlin
Göran Tegnér
Anders Ulfvarson
Jan Weissenrieder