Anders Ekdahl: ”Povel Ramel spred en värme omkring sig”

Anders Ekdahl vid flygeln hemma på Lidingö.
Kultur28 augusti 2021 kl 04.23

Anders Ekdahl är kapellmästare, pianist och arrangör och bor på Lidingö. Han har arbetat med artister som Lill Lindfors, Sven Bertil Taube, Galenskaparna/After Shave och Povel Ramel. 

Han medverkade på skivorna Povel på Maxim (piano), Visor som trillat bredvid och var kapellmästare i showen Minspiration, 70-års hyllningskonserten och på minneskonserten efter Povels död 2007 i Blå Hallen, Stockholms stadshus. 

Vi träffar Anders Ekdahl i lägenheten på Lidingö. Första frågan faller sig naturlig:

Hur kom det sig att du träffade Povel Ramel?

– Jag tror det var 1978. Sten Kärrby (Povels parhäst under de tidiga radioåren och Knäppupp och som ”tog över” efter Felix Alvo) ringde mig och frågade om jag kunde vara med och ackompanjera på piano när Povel uppträdde med Sven Olsons trio på Maxim. Vanligtvis spelade ju Povel själv, men en avdelning i showen så stod han vid mikrofonen och behövde hjälp med ackompanjemang.

– Det var en rolig show. Povel skrev och framförde flera sånger som blev stora framgångar där, The Sukiyaki Syndrome, till exempel. Sedan fortsatte vi och turnerade runt i Sverige och utomlands, Oslo, Helsingfors, Paris och London. Sedan gjorde vi ett par uppträdanden i Brasilien också.

Fick du framträda mer än att sitta vid pianot?

– Jo, vi hade ett nummer, men det var ett talnummer, ”Geväääärena” som vi körde många gånger. Och en gång när vi uppträdde på Berns fick jag till och med vara med och sjunga. Povel hade skrivit en specialvisa om att jag ville byta plats med Povel. Men det var första och sista gången.

Povel på Maxim. Povel och Anders Ekdahl i "I geväääärerna". Bilden återgiven på skivomslaget. Foto: Jacob Forsell

– Povel var otrolig med sin mimik också. Just när vi körde ”Geväääärena” förställde han sig och försökte få mig att spricka. Det, kan jag säga, lyckades han med många gånger.

Man får intrycket av att det förekommer mycket spontana och improviserade delar i Sven Olsons trio, stämmer det?

– Nej, egentligen inte. Han var otroligt strukturerad och höll sig ofta till manus. Alla nya nummer han presenterade var alltid väldigt genomtänkta. Det hände aldrig att han kom med halvfärdiga sånger. Han såg alltid till att det var väl genomarbetat från början. Men visst förekom det infall. Det som Sven Olson kallade ”Sportlåtar” när Povel försökte överraska orkestern med material som de inte hört, eller repat in. Men det var så skickliga musiker så de hängde på för det mesta.

Hur arbetade ni ihop när det gällde repetitioner etc?

– Oftast hade Povel jobbat igenom det, som jag sa, och så skickade han över en kassett med ett vänligt följebrev. Sedan gjorde jag arrangemanget, det vill säga skrev ner noterna för orkestern, och så testade vi att det funkade. Vi repade så klart inför föreställningen, men inte för enstaka låtar, det var bara en enstaka gång som det kom något nytt.

– Men han var så musikalisk att han aldrig behövde noter. Texterna hade han i en pärm framför sig på pianot, men musiken kunde han.

Hur var Povel som pianist?

– Han var speciell som pianist, med en väldigt speciell teknik. Han var ju inte formellt skolad, men han lärde sig det han behövde och det lät ju bra. Och när han framförde det så gjorde han det på samma sätt varje kväll.

– Det är också väldigt imponerande hur han kunde använda olika stilar. Det var alltid något nytt. Han kunde sätta sig in i en stil och få till den på ett så pricksäkert sätt.

Och hur var han som låtskrivare?

– För mig som arrangör så slogs jag av hur väl genomtänkt det är när det gäller harmonier. Det blev aldrig banalt. Väldigt fina harmonier, som inte var helt enkla alltid, men väldigt raffinerade. Jag är lite fixerad vi hur man sätter bastonerna och det var alltid mycket bra.

Citat (lägg in någonstans större och kursivt):
Povel sa någon gång: ”Folk skulle bli förvånade om de insåg vidden av min begränsning.”

Hur var Povel privat?

– Ja, vi umgicks inte privat, alltså i familjerna och så, men vi umgicks ju på resorna och i anslutning till föreställningarna och så. Han var otroligt snäll, vänlig och omtänksam. Han ordnade mycket trevliga fester och sånt. Det var alltid underhållande att vara tillsammans med honom, men inte så att han kände att han måste vara rolig hela tiden.

– Det var oerhört tacksamt att komma ut med Povel. Både i Sverige och i utlandet. Det fanns en sådan värme runt föreställningarna och ofta en fantastisk publikkontakt. På Maxim satt vi ganska nära publiken, så det kom sig naturligt. Men Povel hade också en snäll och välvilligt inställd publik.

Povel och Anders Ekdahl. Foto: Ingmar Perup

Berätta om Minspiration från 1981-82.

– Jo, det var väldigt speciellt. Povel hade enorma ambitioner med den föreställningen. Det var som en hel musikal. Föreställningen blev två och en halvtimme lång, men fick kortas ner efter att ha fått ganska dåliga recensioner. Det var så tråkigt för Povel, för den innehöll många fina nummer, som står sig än idag.

Så gjorde ni en skiva som heter ”Visor som trillat bredvid”?

– Ja, det stämmer, det var en väldigt trevlig inspelning. En pärla är visan som är en hyllning till Holger Löwenadler, som Povel skrev och framförde när han valdes in i Stadsbudskåren. Det hör till att man ska hålla ett tal till den man efterträder i kåren, men Povel sjöng så klart en visa. Jag var med vid tillfället, det var väldigt roligt.

– Men jag hjälpte honom att skriva ner noter och göra arrangemang vid flera tillfällen. Han var inte så intresserad av att skriva noter själv, han spelade hellre in på band och så fick någon annan hjälpa till att göra ut det. Men det var ganska enkelt, för det var så väl förberett och strukturerat.

Du var också inblandad i Povels 70-års hyllningskonsert?

– Ja, det var ett väldigt fint program, som var väldigt lyckat. Jag och Anders Eljas hade satt ihop det och det bestod av KaRAMELodiktstipendiater och andra med anknytning till Povel som framförde hans låtar som en ”present” till honom på Cirkus i Stockholm. Det var första gången jag träffade Claes Eriksson, som jag sedan kom att arbeta med mycket. Han regisserade den föreställningen.

Därefter inleddes ett annan kapitel i Anders Ekdahls karriär, nämligen att vara kapellmästare till Galenskaparna/After Shave. Men det är en annan historia.

Artikeln är tidigare publicerad i Povel Ramel-sällskapets medlemstidning Sverker. Läs mer om Povel Ramel och sällskapet här.


Kommentera

Ange korrekt namn. Kommentarer granskas innan de publiceras.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *