Den 22 september 1944 erövrade Röda armén den estniska huvudstaden och Estland hamnade bakom järnridån. Samma dag anlände M/S Triina och M/S Salmi med flera hundra flyktingar ombord till kajen vid Lidingö-Brevik.
På dagen 75 år senare samlades ett 70-tal estlandssvenskar och ester samlades i solskenet en septemberlördag nere vid Lilla Värtan för att minnas. M/S Juhan, som hade anlöpt bryggan fem gånger tidigare under sommaren, och M/S Triina var bara något större än de Waxholmsbåtar som passerade ute på vattnet och de bägge fartygen hade kunnat köras in på bildäck på den enorma Viking Cinderella som tuffade förbi vid tretiden på sin väg in till Stockholm.
De närvarande fick höra ett par personliga vittnesmål från dem som var med. Mest gripande var Ulvi Paff Erikssons berättelse. Hennes far arbetade på M/S Salmi, som transporterade skadade soldater från fronten till sjukhusen i Tallinn. När fronten sviktade på sensommaren 1944 fylldes båten i Tallinn med flyktingar som kunde stiga i land i Sverige den 22 september.
Cecilia Agri från Lottaöverstyrelsen fick ta emot lovord från både Ulvi och andra personer, som hade anlänt till Brevik sommaren och hösten 1944. Inte minst de som hade bott i Tallinn kunde berätta om matbristen under krigsåren. Efter 40-50 timmars båtresa över Östersjön, där många varit sjösjuka, fick de på svensk mark äta sig mätta för första gången på länge. Leelo Andrén från Gröndal berättade att hon till sin förvåning fick ta en smörgås till. Det var Lidingölottorna som förvarnades när de större flyktingfartygen passerade Sandhamn och de började bre smörgåsar och värma choklad för att servera ett par timmar senare i Brevik. Flera närvarande såg likheten med Refugee Welcome hösten 2015.
Men efter matepisoden berättade Ulvi om en tragiska händelse i sin flykthistoria. Hon blev fråntagen sin älskade nallebjörn, ”minu kallis karu” som den kallas på estniska, då familjen kommit till Frälsningsarméns fastighet vid andra änden av Lidingöbron och hon förstod inte varför. När hon berättade detta gjorde hon en paus i berättelsen för att skärpa dramatiken och hon höll hon nallen högt ovanför huvudet så att även de som var längst bort den skulle se den. En sliten älskad teddybjörn.
Berättelsen slutade dock gott. Både nallen och alla hennes kläder skulle avlusas så hon fick sitta med sin mor och storasyster i var sitt lakan under en timme innan hon fick tillbaka sina ägodelar.
Efter en läkarundersökning bussades alla kvinnor och barn till Eriksdalsskolans gymnastiksal och männen till Vasa Real vid Odenplan. Efter ett par övernattningar i Stockholm kom familjen till det största flyktinglägret för balter, Doverstorp i norra Östergötland. Andra flyktingar hamnade hos Frälsningsarmén i Skärsätra, på Lidingö golfklubb eller Tysta skolan på Floravägen.
Ulvi utbildade sig sedan på handelsgymnasiet Schartau i Stockholm och kom att arbeta inom Salénkoncernen och som som auktoriserad Stockholmsguide.
Hur många flyktingar, som kom till Brevik under sommaren 1944, är okänt. Estlandssvenskarna blev emottagna och registrerade av den halvstatliga Kommittén för estlandssvenskarna. Med Juhan och Triina anlände 2 225 svenskar till Brevik enligt detta register. Esterna togs emot på kajen av Lidingöpolisen och dess arkiv är försvunnet, men man kan gissa på att minst lika många kom hit.
Så fint skrivet om minnescermonin den 21september vi Breviks brygga. Och fint att få höra Ullvi berätta om sin ankomst och nallebjörn och de andra som också berättade om minnen vi ankomsten hit.
Tycker att utställningen ”De som kom till Lidingö” på Hembyggdsföreningen borde användas av Lidingö Stad.
En av den finländare som bor på Ön
Så roligt att hitta denna artikel. Ulvi Paff var förmodligen den lilla baby som min mor fick amma ombord på M/S Salmi under överfarten till Sverige. Jag har letat efter båten, men minns lite fel om båtens namn. Jag fick ju höra berättelsen som barn. Jag föddes den 11 juni 1944 och (Kaptenens?) dotter var ungefär lika gammal. Hennes mor blev sjuk och min mor fick då ta hand om 2 babys.