Jag växte upp med en del lustiga förmaningsuttryck. Som att när man var otålig eller alltför livlig skulle ”lugna ner sej ett par hekto”. Eller ”ta det piano”. Men det var först när jag själv hamnade på pianopallen jag riktigt förstod vad det innebar.
Bilden ovan är tagen nån gång i början på 50-talet av min mammas kusin, konstären Rune Strandberg. Vi bodde på dåvarande Sturevägen (idag Södra Kungsvägen). Jag sitter på den stol som ännu finns i vårt nuvarande hem, väl så sliten efter de mer än 70 år som gått. Bilden inger en känsla av lugn och harmoni där jag sitter, tillsynes koncentrerad och övar på hemläxan. I sanningens namn är bilden arrangerad, för jag skulle bra mycket hellre velat vara ute och spelat brännboll med kvartersgänget uppe i Valhall.
Jag hade börjat ta pianolektioner när vi bodde inne i stan. I en lägenhet på mörka Luntmakargatan i Vasastan, granne med det ryktbara ”Sibirien” på andra sidan Odengatan. Det var min styvfarmor som föreslagit att jag också skulle börja spela, så att jag tillsammans med min storasyster framöver skulle kunna spela fyrhändigt, som syskonen Mozart gjort. Kanske även som dem, med förbundna ögon. Pianolärarinnan fru Arwén bodde i nästa kvarter, på Döbelnsgatan, som fått sitt namn av fältherren von Döbeln. Hans gravsten syntes i backen intill Johannes kyrkogård. Jag tyckte själva ordet Döbeln lät skrämmande likt Döden. Det otäcka var att just på denna gata hade det ett par år tidigare begåtts ett så kallat ”koffertmord” som väckt stor skräck i trakten. Så när vi mörka vinterkvällar gick dit höll jag min storasyster så krampaktigt hårt i handen att det påverkade mitt pianospel.
Jag var dessutom för liten för att nå ner med fötterna till pedalerna och att med händerna kunna ta en oktav. Jag hade fått en blå anteckningsbok där jag skulle redovisa hur mycket jag hade övat. Den angivna tiden i den motvarade aldrig mitt utövande på klaviaturen. Läroboken var skriven av en känd pianist-pedagog Gottfrid Boon som jag kallade ”Gotte”. Med mig lyckade han inte lika bra som med min äldre syster, och tidigare gjort med konsertpianisterna Hans Leygraf och Käbi Laretei. Vårt intrument hemma i lägenheten var en s.k. taffel, som jag betraktade som en ”gammal gubbe” jämfört med fru Arfwens nätta ”frökenpiano”. Jag blev alltid nervös när hon satte på metronomen som tickade i den räknetakt jag skulle framföra övningsstycket. När jag spelade ”Nu ska vi skörda linet idag” i 3/4delstakt föll alltid blicken på den lilla sockerbetäckta geléhund som stod intill metronomen. Jag gissade att den nästan var jämngammal med sin ägarinna.
Men långt senare, jag tror det var när vi flyttat till villan i Skärsätra 1953, började jag ”leka” på pianot. Försöka ta ut enklare schlagers på gehör, helt kravlöst och företrädelsevis i tonarten C-dur. Och se där!, det var ju riktigt roligt och lät hyfsat. Det kunde bli alltifrån klämmiga Kai Gullmarlåtar som ”Solen lyser även på liten stuga” till Fats Dominos smäktande blues, som för mig nu innehöll textmässiga aktualiteter som : Don´t you know - don´t you know,… Don´t you know I love you so…”. Men om jag var på det begynnande tonårshumöret, ett ursinnigt hamrande till Little Richards vrålande uppmaning: ”Keep-a-knockin´- but You Can´t Come in!!!
