Ett vänporträtt

Jag brukade inleda våra telefonsamtal med att sjunga Frank Sinatras: ”- I like New York in June, how about you?”, varpå han svarade: ” - I like a Gershwin tune, how about you?”. Efter detta tog våra samtal fart och kunde bli väldigt långa. Jag tror rekordet låg strax över två timmar, mer än en genomsnittlig biofilm. Vad vi snackade om? Allt mellan himmel och jord. Konst, litteratur, film, musik, drömmar, resor, ungdomsförälskelser, Lidingöminnen,

kändisskvaller, krämpor, gamla svenska schlagertexter. Men även om mörkare kapitel ur våra liv, och hur vi mer eller mindre lyckats bemästra demonerna.

Vi hade lärt känna varandra genom en av hans självbiografiska böcker som gavs ut 2002 och fick lysande recensioner i pressen. När jag läste den förstod jag att flera av personerna i den var mina gamla tonårskompisar från 50-talets Lidingö, här med fingerade namn. Jag skrev ett brev till honom och fick bekräftat att det stämde. Efter detta fortsatte vår intensiva brevväxling som efter ett par år även ledde till personliga möten. Brevväxlingen mellan Stockholm - Helsingborg ersattes av telefonsamtal när hans syn med åldern alltmer försämrades. Det hela varade i tretton år, till hans hastiga bortgång på juldagen 2015, då han föll ihop på gatan utanför en biograf i Stockholm. Filmen han aldrig fick se hette ”45 år”, med vår gemensamma favoritskådespelerska  Charlotte Rampling i huvudrollen. 

Han var femton år äldre än jag, född 1927, och uppvuxen i en villa nära Breviks station. Enligt hans böcker, under mycket kaotiska hemförhållanden. Hans konstnärliga ådra kom som en räddning. Han jobbade först som illustratör i böcker och veckotidningar. Gick sedan på Konstakademien och vann Unga Tecknares pris, vilket bl.a. resulterade i att Kung Gustaf VI Adolf  köpte flera av hans verk. Av vår nuvarande Kung Carl XVI Gustaf erhåll på äldre dar Prins Eugenmedaljen för sin konst. På uppdrag av Svenska Dagbladet åkte han 1966 till London och tecknade av flera kända personer under pågående filminspelningar och musikevenemang.

Första gången jag besökte hans bostad i Stockholm stod jag hänförd inför tavlorna längs hallväggen. Där hängde tecknade porträtt av bl.a. filmstjärnorna Elizabeth Taylor, Marlon Brando, Charlie Chaplin, filmregissörerna John Houston, Visconti, Truffaut, och den ungerske mästerdirigenten Georg Solti. Samtliga med deras autografer och några med lovordade dedikationer till konstnären. Flera av dem såldes efter hans död på Konstakademiens minnesutställning.

Postumt utkom hans fjärde självbiografiska bok 2018, med korta reseberättelser från 1950-talet och egna svart-vita fotografier. Våra senare möten i Stockholm åtföljdes ofta av nostalgiutflykter till Lidingö. Bl.a. till hans barndomhem i Brevik. Under den följande promenaden längs Västra allén ner till farleden berättade han ingående om alla som bott i de tjusiga villorna i trakten under hans uppväxt. Även om skolkamrater från flerbostadshuset Blocket. När vi kom fram till den gamla ångbåtspaviljongen berättade jag mina minnen från Sjövillan.

Vår allra sista Lidingöpromenad blev extra lång. Vi möttes vid Ropsten, knallade över bron hela vägen till Kottlasjön, vidare till Mölna där jag tog en bild på honom nere vid vattnet. Han var då 86 år.

Vår vänskap var stark och innehållsrik. Jag kom att sakna honom väldigt mycket. Varje gång jag besöker hans grav brukar jag spela en munspelslåt för honom, gärna nån gammal svensk schlager han gillade. Som Ulla Billquists ”En månskenspromenad”.  Då kan jag som svar höra hans festliga, något kryptiska avslutning på våra sista telefonsamtal:
- Ja, då säjer vi väl så då,…att vi ses klockan sju... bland hallonbuskarna bakom Anderssons staket.