Här får vi följa med Karin Wallgren på en resa till Afrika. Det finns mycket att läsa och flera bilder, så vi har delat upp historien i två delar. Den andra kommer i morgon.
I förra veckan fick vi i Sverige uppleva en partiell solförmörkelse, som råkade bli min tredje. Men första gången jag fick uppleva en solförmörkelse var den 30 juni 1954, något som jag aldrig glömmer. Det var mycket ståhej inför den. Tidningarna varnade för att det var farligt att titta rakt mot solen. Många skaffade sig sotade glasögon eller specialglasögon.
Det var en trolsk stämning när den ljusa varma sommardagen gradvis övergick i något overkligt, då det varken var natt eller dag. Men spännande var det. Jag minns hur fåglarna tystnade. Det var overkligt och lite kusligt; den varma sommardagen var inte längre så varm. Man kan lätt förstå att vidskepliga människor för länge sedan kan ha trott att det var något olycksbådande som skulle drabbas dem, som ett straff.
Min andra solförmörkelse var helt annorlunda och vi var inte beredda. Året var 1992 och jag befann mig i Botswana i södra Afrika. Jag hade semester. Beslutet att resa dit kom hastigt till.
Nils Viking var doktorand på avdelningen för Stadsbyggnad på Arkitekturskolan där jag var anställd som administratör. Viking hade jobbat mycket med den kände arkitekten Ralph Erskine och hade haft honom som läromästare av och till genom åren. Det beslöts att Ralph Erskine skulle inbjudas till ett forskarseminarium, som skulle hållas på universitetet i Gaborone, huvudstad i Botswana, och Viking skulle vara medarrangör.
Det lät spännande i mina öron: hur skulle Ralph Erskine som var känd som den arktiske arkitekten, även den humane arkitekten, ställa sig till de problem som människor på breddgrader söder om Sahara ställs inför? Gång på gång blev seminariet uppskjutet. Jag tänkte: blir det uppskjutet ännu en gång så tar jag ut semester och åker ned för att skriva om Ralph Erskine i Afrika.
En plan B
Men jag måste ha en plan B, ett projekt till. Ville det sig illa kanske jag inte skulle bli insläppt på universitetet, jag var ju inte ackrediterad journalist. Jag hade gått att par blygsamma terminer på kvällstid på Poppius Journalistskola och var långt ifrån en erfaren reporter.
Men friskt vågat hälften vunnet. Professor Igor Dergalin förstod att jag var spänd inför resan och rädd att något kunde gå fel. Jag tänkte bland annat på att jag inte ens hade en inbjudan till seminariet. När professorn insåg mitt dilemma gav han mig ett tjänstekuvert med handlingar som han bad mig överlämna till Nils Viking. Jag tog emot det stora bruna kuvertet med Kungl Tekniska Högskolans logo och det kändes då lite bättre att ha något officiellt att lämna över. På öppningsdagen satt jag i taxin med kuvertet i händerna och undrade om jag skulle bli insläppt eller ej. Ett par beväpnade vakter var posterade vid universitetsgrinden. Jag anlade en neutral look och tänkte Sesam öppna dig! Det funkade.
I ett nyhetsbrev från Etnografiska Museet på Djurgården hade jag läst att det i Botswana finns en Mobil Museiverksamhet, Pitse ya Naga. Den går ut på att - med tanke på de stora avstånden i landet, där det finns tolvåringar ute i byarna som under sin uppväxt aldrig haft chansen att ens få besöka huvudstaden - då har National Museum and Art Gallery i Gaborone tagit på sin lott att några gånger om året åka ut till utvalda avlägset belägna byskolor och hålla föreläsning för skolbarnen och lärare. Samtidigt passar museipersonalen på att samla historiska föremål av intresse som de för med sig tillbaka till Museet i Gaborone. En tvåvägslösning på ett problem som jag fann genial och som väckte min nyfikenhet. Jag skrev till museet och presenterade mig och fick en inbjudan att som deras gäst följa med på en tur i en Toyota Landcruiser till ett par byskolor långt ut i Kalahari. Tidpunkten för Ralph Erskine-seminariet var nu spikat till juli 1992. Min resa var inbokad via London-Sydafrika men jag hade ingen finansiär, så det skulle bli en budgetresa där jag själv skulle stå för mina omkostnader.
Andson Mpala med megafonen assisterad av Isak och Sethomo vid filmprojektorn.Hela byn har samlats till filmvisningen denna kolsvarta kväll där en husvägg tjänar som filmduk.Andson Mpala undervisar de mindre barnen. I en megafon kommenterar han och gestikulerar. Barnen kiknar av skratt och spänning när det dyker upp en simmande groda som jagas av en orm i vattnet. En gammal kvinna hejar vilt på grodan som till slut räddar sig upp på ett vasstrå. Finalen är en 30-årig film med några jägare på giraffjakt.
Andson Mpala framför museibilen Pitse ya Naga.Museibilen Pitse ya Naga, även kallad Zebran. I en Toyota Landcruiser besöker personal från National Museum and Art Gallery i Gaborone avlägsna byskolor för att undervisa och föra bruksföremål av intresse tillbaka till museet.
Tickey Pule, ledare för museitruppen inleder första lektionen med att tala om storhetstiden. 200 elever och lärare samsas om utrymmet i det lilla klassrummet. …1840 föll The Great Zimbabwe Empire då Angoni tog makten. (Angoni tror på Mwari = lejon). The Clever Plants and Animals of Botswana är tema för biologilektionen om hur djur och växter lyckas överleva i öknen.— Det utmärkande för Pitse ya Naga är det omedelbara gensvaret från byborna. Vi är på plats och märker direkt inställningen till museibesöket, konstaterar Tickey Pule.
Om Pitse ya Naga: 1980 var servicen igång. Första turen med museibilen Zebran gick bara 60 km från Gaborone, men utvidgades sedan till Shakawe 1500 km från huvudstaden. 1992 har serviceverksamheten fyra fordon, varav tre i funktion. Vart tredje år byts bilarna ut, det blir billigare än att kosta på dyra reparationer. Idén med Pitse ya Naga har spridits till andra länder i södra Afrika.
När Tickey Pule undervisar ställer hon ibland frågor för att se att klassen följer med.Det kan låta: 'Gentlemen! vad tror Angoni på? Gentlemen!’ Tills någon räcker upp handen.Jag tänker 1) Det låter respektfullt att adressera klassen så. 2) Men om det fanns flickor med skulle det det nog låta uteslutande.Och såvitt jag kunde se var det bara pojkar i klasserna jag besökte.
Byskolan i Habo.
Lärare utanför skolan i Tsau
– Jag tror att barnen under lektionerna har fått lära sig någonting väsentligt om sin historia som deras föräldrar har hunnit glömma. De har fått lära sig hur förfäderna levde i sin miljö, och de har fått se hur stammarna brukade olika föremål. Allt detta har givit dem en större känsla för sitt kulturarv, säger J S Marouu, lärare i Tsau mot slutet av dagen.
Hans kollega, John Mathews Modipe, huvudlärare i skolan i Habo, berättar att hans skola hade väntat tålmodigt på besök av Pitse ya Naga sedan 1981.
– Så förväntningarna bland barnen var högt ställda inför besöket, sammanfattar Modipe.
Fortsättning följer med del 2 i morgon.