Litterärt uppvaknande

Jag hade lärt känna en kille som jobbade i den lyxiga matvaruaffären Arvid Nordquist på Birger Jarlsgatan, nära Stureplan. Han var släkt med den kände Lidingöentreprenören Anders Lindahl som kallades ”Lazarolkungen” och blivit rik på läskedrycken Pommac. Killen var några år äldre än jag och kände också några av min storasysters klasskompisar i Lidingö läroverk.

En morgon när vi satt på tåget tillsammans på väg till Humlegården frågade han plötsligt om jag ville vara med och fiska kräftor. Det visade sig att han genom sitt släktband hade fiskerätt i Kottlasjön. När jag tveklöst svarade ja sa han att slutmålet var en stor kräftskiva som skulle äga rum i ett nybyggt sexvåningshus i Bodal. Högst upp i en etagevåning, med svindlande utsikt över Lilla Värtan. Han nämnde namnen på några andra som skulle vara med och jag kände igen ett par av dem från storasyrrans klass.

Som ”knatten” i gänget kände jag mig utvald, hade ju ännu inte ens uppnått den så åtråvärda ”moppeåldern” och ”barnförbjudna” filmer, medan många av killarna närmade sig både körkort och studentexamen.

Vi träffades några kvällar vid bryggan nere vid Kottlasjön, Som mest var vi sju killar. De hade fixat både kräftburar, håvar och beten till dessa. Det enda jag själv bidrog med var min ficklampa med växelbara färgfilter som jag köpt i Stefan Larssons sportaffär på Stockholmsvägen. Den gamla roddbåten vi använde oss av läckte lite så vi hade ett öskar som jag åtog mig att sköta. Vi turades om med att ett par av oss stannde vid bryggan och ”håvade” medan resten rodde ut med burarna. Jag tyckte det var spännande att ”håva”. Ligga på bryggan och lysa ner i det rätt så grumliga vattnet och se hur en liten skugglik varelse närmade sig bytet, vänta med spänning tills den stannade för att och äta av det, och snabbt som attan resa sig upp och med all kraft dra upp håven med kräftan i.

Det var första gången jag såg levande kräftor och förvånades över hur grådaskiga, nästan lite oaptitliga de såg ut okokta. När vi rodde ut och vittjade burarna hade det mörknat och fångsten blev allt rikligare för varje kväll. Jag hade tur med håven och fick beröm av de andra, blev till sist nästan ansedd som nån sorts lyckobringare i gänget allteftersom fångsten ökade.

Det som var mest spännande att följa med ut i båten var att en av killarna hade tagit med sig en bok som han satt och högläste ur med ficklampans hjälp, medan vi hörde krafsandet av de fångade kräftorna i bleckbaljan. Boken ifråga hette ”Sången om den röda rubinen” av en norsk författare som hette Agnar Mykle. Jag kände igen namnet och visste att min norska mormor som bodde hos oss hade den i sin bokhylla därhemma. Jag hade hört henne tala om den med mamma och pappa i lite förtäckta ordalag och förstått att den innehöll en del spännande saker som tillhörde ”vuxenvärlden”.

Författaren hade visst blivit skandalomsusad på grund av boken och det ökade naturligtvis spänningen. När jag nu tillsammans med de andra satt knäpptyst under augustimånen och lyssnade till utvalda stycken ur den förstod jag varför den ansågs ”oanständig”. Det ordet visste jag inte exakt vad det betydde men anade att det var detsamma som konfirmationsprästens ”syndfull”. Jag levde mig in så starkt i bokens innehåll att jag själv snart befann mig i huvudpersonens känsloladdade situation. Kände att jag upplevde flickan i boken som fullständigt oemotståndlig.

När jag slutligen blivit bjuden till kräftskivan i Bodal började jag fantisera om flickorna som skulle vara där och hoppades att jag inte med min låga ålder skulle bli betraktad  av dem som ett ”smågli”. Antalet kräftor hade till slut uppnått till ett par hundra vilket innebar att det skulle bli runt tio stycken var till oss.

När jag kom hem efter sista fångstkvällen började jag planera hur jag skulle gå till väga med att ”låna”den där ”Rubinboken” ur mormors bokhylla. Jag kände att jag bara var tvungen att hinna läsa den innan festen skulle äga rum. Jag hade ju insett att den var viktigare att kunna utantill än alla skolböckerna tillsammans.