Ett trivsamt brus av förväntansfulla åhörare tränger ut genom den öppna dörren till Magdasalen, en trappa upp på Hembygdsmuseet. På första bänkraden finns några lappar med ”Reserverat” – jag erbjuds en plats och slår mig ner med papper och penna i full beredskap.
Framför mina ögon ett tomt hörn av salen - kanske kan man kalla det scenen? Men utan vare sig mikrofoner eller annan elektronik – vad ska hända här? Jag hade hoppats på musik och sång av Stjärnan Sallert – men det ser rätt dystert ut. Ett litet piano till höger ger ändå ett visst hopp…
Publiken söker sig in och raden av stolar blir snart fyllda med besökare, modell äldre! Ulla Sallerts dotter Therese von Lampe med vänner finns på första raden. Så brer sig lugnet ut över publiken, vad ska hända nu?
Så stiger tre herrar in på scenen. Men – jag ser egentligen bara en, den elegantaste och resligaste mannen jag sett i modern tid! Mattias Enn! Vilken estradör! Blanka, svarta lackskor, pressveck på byxorna, elegant kavaj och svart fluga därtill!
Så förför han oss med berättelsen om Ulla Sallerts liv i ord och toner. Och vilka toner! Och vilken härlig artikulation. Med rullande RRR – närr, nerr, berr… Jag upplever vartenda ord med alla mina sinnen och följer med Mattias berättelser från start till mål. Så undrar jag bara – sjöng de tillsammans någon gång, Ulla och Mattias? Ett är säkert – då skulle jag bokat biljett i god tid och betalat mer än de 50 kronorna som den här dagens upplevelse kostade. Tack Lidingö museum för en härlig upplevelse och en otroligt trevlig utställning!