Publicerades första gången på Lidingösidan 30 oktober 2018
Nu flyger kloten i luften och alla hoppas att de ska landa precis så där retligt att alla andras klot får en puff ut i spenaten, och att det blir ett lyckligt möte med "Lillen", en liten lättrörlig kille som alla vill träffa men inte stöta sig med. För om inte "Lillen" är med händer ingenting. Inger Grimlund gillar en sport där den minste blir den störste.
”Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt” – visst kan det vara så som vår gamle vän Povel Ramel sjöng för oss en gång i tiden. Men då, kära vänner, har vi ett bra recept att ta till här på Hiertagården. Medicinen heter boule. Ja, boule som boll men det är inte vilken boll som helst utan ett klot med tyngd, anpassat för handens grepp. Och sen då? Jo sedan går man ut i friska luften, tar vägen till boulebanan och så är man där klockan tretton – klockan 1 på ren svenska.
Hur många kommer i dag, är den ständiga frågan. Man vet ju inte riktigt vilka som är hemma, har tid eller ork att spela boule. Vi är ju alla i en känslig ålder. Det gäller ju att inte tappa greppet och här är boulen ett bra hjälpmedel.
När väl alla spelsugna är på plats delar vi upp oss i grupper. Som mest brukar vi vara tolv, tretton personer – tjejerna flest men kanske inte alltid bäst! Det kan bli A-huset mot B-huset eller Hasses gäng mot Gullans och Gugges. Sedan gäller det att känna igen vems klot som är vems – inte så lätt. Svarta, blanka, nötta eller märkta med linjer i olika mönster…
Och boulebanan ska vara välputsad – naturligtvis! Men det är inte alltid så lätt det heller. Men vi gör så gott vi kan och med Hasse i täten brukar det fixa sig.
Jag äger en röd ”lillen” som får äran att vara först ut på plan. Så ett klot – ligger det bra nära ”lillen” blir kampen tuff redan från början. Det gäller att fila på tekniken, lägga klotet i handen och sedan vända den så knogarna kommer uppåt. Koncentration är viktig, att bedöma avståndet till ”lillen”, att kunna krocka bort motståndaren som ligger närmast eller – bäst av allt – att träffa ”lillen” så den flyger iväg åt annat håll.
Visst, sånt händer. Just när man tror att man ligger bäst till för poängen kommer ett klot farande och träffar något av de uppradade boulekloten runt den röda ”lillen” som snabbt ändrar position. I vårt gäng har vi en stor, stadig kille som heter Bosse. Jag kallar honom för ”Bosse bombaren”. Han är lite lurig, står gärna vid sidan om med båda kloten gömda i händerna och det är inte förrän mot slutet, när alla gjort sitt, som han träder fram på allmän begäran. Ja, som ni förstår kan allt hända. Det är inte säkert att Bosse själv vinner, men ett är säkert – det blir kalabalik! Och skratt för det mesta.
Resultaten förs upp på en lista – mycket noga. Det lag som först kommit upp till 13 vinner. Är vår boule-måndag vacker med solsken och höstlöv på marken kan det hända att någon bjuder på en kaffetår på parkbänken. Alltså; bättre hjälpmedel mot deppig huvudvärk än frisk luft, motion och spelglädje i goda vänners lag kan man inte hitta!
Nu när vintern kommer tar vi vägen ut till Kungliga Djurgården och öppnar dörren till Prins Bertils boulehall på Rosendalsvägen 38. Hit är alla välkomna – amatörer eller proffs.
Lite historik
Prins Bertil förde boulesporten till Sverige och hans namn är även aktat bland spelare i boulens hemland Frankrike. Granne med Rosendals trädgård ligger den ansedda boulehallen som är döpt efter honom, och här kan både noviser, proffs och kollegor samlas för att utmana varandra i klotspelet. Hallen drivs idag av Sjöcaféet och är öppen för bokningar året om. Här finns åtta banor och plats för närmare 100 personer, vilket inte minst gör den passande för olika sammankomster och stora grupper.